This Means War

Alicia slog upp ögonlocken och satte sig klarvaket upp i sängen. Hennes gröna ögon såg sig om i halvmörkret, för att sedan göra ett uppehåll vid klockan ovanför dörren. Hon fick kisa för att kunna urskilja siffrorna på vägguret – 20 minuter över 5. Med en mjuk rörelse drog hon täcket åt sidan och gled ut ur sängen.

Efter några minuter öppnades fönstret till rummet försiktigt på vid gavel, och ut klättrade en svartklädd figur, smidigt som en katt över till den närstående almen. Med en mjuk duns landade hon i det fuktiga gräset, och sprang sedan iväg i riktning mot sjön, för att med förundran iaktta den stigande solen då den kastade sitt ljus över den stilla vattenytan.

Laura vaknade upp till ljudet av fågelkvitter, solen lyste i hennes ansikte och hon kunde känna den milda sommarbrisen smeka hennes kinder, då hon långsamt satte sig upp i sängen. Fönstret stod på vid gavel, och i sängen på sidan av rummet, såg hon sin rumskamrat ligga ovanpå täcket, fullt påklädd. Med ett roat leende skakade hon på huvudet för sig själv, klev ur sängen, började klä på sig och göra sig i ordning för dagen.

Precis när hon blivit klar med att platta sitt chokladbruna hår som slutade strax nedanför nyckelbenen, och lagt ifrån sig plattången, knackade det försiktigt på dörren. Den gled långsamt upp och den mörkhåriga mannen, iklädd en svart mössa, med den finska brytningen såg sig försynt omkring med en ursäktande blick.

”Jag skulle bara se efter så att ni var vakna, frukosten är serverad,” förklarade han i sin dova stämma. ”Och återlämna den här,” tillade han med ett snett leende, då han höll upp en svart ballerinasko med vita stjärnor på. Lauras ansikte sken upp vid åsynen av skon, hon tackade så mycket och frågade nyfiket hur han burit sig åt för att få tag på den. Orden ”det du...” ett hemlighetsfullt leende och en blinkning var allt hon fick till svar på sin fråga.

Rodnaden som spreds över Lauras lätt solbrynta ansikte var knappt märkbar. Laura fick lov att bita sig i läppen för att låta bli att skratta när hon såg Ville höja på ögonbrynen vid åsynen av Alicia, där hon låg på sin säng med skorna på. ”Ja, så kan man ju också göra,” hörde hon Ville mumla för sig själv innan han lämnade rummet och stängde dörren efter sig.

”Vakna,” sa Laura och petade på sin rumskompis arm. Alicia suckade djupt innan hon slog upp ögonen. ”Det är dags för frukost,” upplyste henne Laura.

”Ja, då så,” sa Alicia med ett leende, och tog sig snabbt ur sängen. ”Let's get going,” hennes uttal var väldigt brittiskt, och gav en intrycket av att hon hade mycket erfarenhet i att samtala på engelska.

*

Efter frukosten sysselsatte sig de två tjejerna med att ta en promenad genom den grönskande skogen som omgav den stora sjön. Snart hörde de röster bakom sig och konstaterade snabbt att det var killarna från dagen innan, de som hade skvätt vatten på dem.

”Era jävla horor, tro inte att ni kan jävlas med mig ostraffat!” ropade samma blonda kille som dragit ner Laura i vattnet dagen innan. Han slog sönder en gren emot en trädstam, förmodligen för att verka hotfull och skrämmande. Alicia höjde på ögonbrynen åt honom, lade ena handen på höften och talade i överlägsen ton, ”Du tror väl inte på allvar att vi är rädda för dig?”

”Värst vad du var kaxig då, kom hit så ska jag slå in tänderna på dig!” svarade den stöddige killen med sandréfärgade håret. Hans namn var Jonathan, eller 'Jonte' som han föredrog att bli kallad. Till hans förvåning stegade Alicia orädd fram till honom.

”Kom igen då, om du vågar,” pressade hon.

”Jag slår inte tjejer,” löd hans svar. Han försökte att låta tuff och nedlåtande när han sa orden, men han var så förbluffad över den svarthåriga tjejens mod, att det bara kom ut som ett dovt mummel.

”Så bra då, för det gör inte jag heller,” högg Alicia tillbaks och vände sig om för att gå.

”Men va inte så jävla kaxig, din jävla fitta,” utbrast Jonte irriterat.

”Men vad är ditt problem?! Varför lämnar ni oss inte bara ifred? Vad har vi gjort er?” frågade Alicia argt, hennes gröna ögon glödde ilsket till i solljuset. Hon såg farlig ut, trots att hon var så mager.

”Vi fick ju för fan dyka efter den där jävla skon i flera timmar igår! Vi fick inte gå därifrån förrän vi hade hittat den!” förklarade en mörkhårig kille med snaggat hår, argt. Alicia och Laura utbytte ett leende när de såg på varandra.

”Det var rätt åt er,” kommenterade Alicia, och de båda tjejerna började gå vidare längs skogsstigen. Killarna såg moloket efter dem, fast beslutna att det här inte var slutet på dispyten – tvärtom hade den just börjat.