Status: On hiatus.
This Means War
4.
Det var långt efter midnatt när ett av fönsterna på andra våningen i det stora huset, nästan helt ljudlöst gled upp på vid gavel. Om man tittat noga hade man i det svaga månskenet kunna urskilja konturerna av en person, som utan större svårighet klättrade över från fönstret till det bastanta trädet invid.
Innanför husets väggar knakade det lite i trappan, då en andra person på bara fötter försiktigt smög sig ner till den första våningen. Långsamt närmade hon sig sitt mål, öppnade ljudlöst dörren näst längst ner i korridoren och gled in i rummet. Väl där gick hon raskt, så tyst som hon förmådde, fram till fönstret och låste upp det. Smidigt som katten klättrade hon ut för att förena sig med sin 'partner in crime', som stod där och väntade med en vattenslang i högsta hugg.
En av pojkarna i rummet rörde oroligt på sig i sömnen, och strax därpå överöstes han liksom hans kompis med en iskall stråle vatten. De båda killarna skrek och svor högt så snart de, i sitt yrvakna tillstånd, kommit underfund med vad det var som hände.
Lampa efter lampa i de närstående rummen tändes en efter en, samtidigt som de båda tjejerna kutade så fort de var i stånd till, bort till det stora trädet i vilket de vigt klättrade upp, och sedan in genom sovrumsfönstret, som de snabbt stängde efter sig. Fort gled de ner under sina täcken, där de intog viloposition och väntade spänt, medan deras hjärtans förhöjda puls sakta avtog.
”Jag ska fan döda dem!” svor Jonte högt, där han satt på en stol i det stora vardagsrummet. Han vän nickade instämmande och drog badlakanet tätare omkring sig.
”Så ni vet vilka som gjorde det?” frågade en kvinnlig ledare. ”Då gör ni bäst i att tala om det för oss, så tar vi hand om det istället.”
”Jag vet inte vilka det var,” ljög Jonte förargat. ”Men när jag får reda på det så ska jag fan slå ihjäl de svinen!”
”Nej för fan, gör inte det. I alla fall inte förrän du tänkt igenom exakt hur du ska gå till väga. Hur du ska döda dem, vart du ska göra av deras kroppar och hur du ska få bort alla eventuella spår, skaffa alibi och så vidare. Jävligt komplicerade grejer grabben,” svarade Jared i skämtsam ton och lutade sig slappt tillbaka i den bekväma fåtöljen. Han ådrog sig en skarp blick från sin kvinnliga arbetskamrat, medan de båda tonårskillarna halvlog åt hans kommentar.
”Om du får reda på det så går du raka vägen och talar om det för en ledare, så får vi ta ett allvarligt snack med dem,” insköt den kvinnliga lägerledaren.
”Ja, för om ni frågar mig så låter det som ett mycket lättare alternativ än att behöva släpa runt på döda kroppar,” instämde Jared.
”Men, det är väl bara att slänga dem i sjön,” sa Martin, den storväxta snaggade killen.
”Men ditt mähä! Det är väl bland de första ställena poliserna skulle leta efter kropparna!” svarade Jonte och gav sin vän en knuff på axeln.
*
Vid frukosten följande morgon satte Martin krokben på Laura, vilket resulterade i att hon föll handlöst ner på golvet och tekoppen hon hållit i handen gick i kras. På golvet beblandade sig en klarröd, tjock vätska med det varma tevattnet. Blod.
”Det där var väl jävligt onödigt, ditt fucking jävla kukhuvud!” vrålade Alicia ilsket på honom, efter att ha hjälpt Laura upp på sina fötter igen.
”Vad är det som försiggår hä-” Jared avslutade aldrig sin påbörjade mening, utan såg förbluffat på hur Lauras knutna näve kolliderade med Martins kindben. Martin kved till och rent reflexmässigt höjde han knytnäven för att ge igen, men stoppades av Jared som tog ett fast grepp om hans handled och vred upp hans arm bakom ryggen. ”Nu följer du med mig här,” instruerade honom Jared i bestämd röst. ”Du också, Laura.”
Kvar stod Jonte och Alicia som blängde stridslystet på varandra. De påminde om två rivaliserande alfahannar, som båda avvaktade i väntan på att den andre skulle gå till angrepp. I vilken sekund som helst nu skulle det första slaget falla, något som Ville noterat från sin plats på andra sidan rummet. Det tog honom bara några få sekunder att ta sig fram till de båda ungdomarna.
”Alicia, jag behöver prata med dig om en sak,” sa han med sin melodiska röst och ledde henne ut ur matsalen, bort från Jonte. Så fort de kommit ut genom dörren såg Alicia upp på Ville med en frågande blick. ”Lena ringde igår, hon sa något om att du hade glömt dina Strattera hemma...” Alicia himlade med ögonen.
”Jag glömde dem inte, jag lämnade dem där,” förklarade hon. ”Jag behöver dem inte.”
”Om du inte har något emot att jag frågar, vad är det för läkemedel?” frågade Ville småleende.
”Det är någon 'psykiatrisk drog' som ska lindra symptomen vid ADHD,” förklarade hon med en axelryckning. ”Men jag orkar inte ta dem längre, de gör inte så stor skillnad ändå.”
”Då förstår jag,” sa Ville lite frånvarande, då hans blick landat på Laura som stod och pratade med Jared och Martin ett tiotal meter längre bort.
Innanför husets väggar knakade det lite i trappan, då en andra person på bara fötter försiktigt smög sig ner till den första våningen. Långsamt närmade hon sig sitt mål, öppnade ljudlöst dörren näst längst ner i korridoren och gled in i rummet. Väl där gick hon raskt, så tyst som hon förmådde, fram till fönstret och låste upp det. Smidigt som katten klättrade hon ut för att förena sig med sin 'partner in crime', som stod där och väntade med en vattenslang i högsta hugg.
En av pojkarna i rummet rörde oroligt på sig i sömnen, och strax därpå överöstes han liksom hans kompis med en iskall stråle vatten. De båda killarna skrek och svor högt så snart de, i sitt yrvakna tillstånd, kommit underfund med vad det var som hände.
Lampa efter lampa i de närstående rummen tändes en efter en, samtidigt som de båda tjejerna kutade så fort de var i stånd till, bort till det stora trädet i vilket de vigt klättrade upp, och sedan in genom sovrumsfönstret, som de snabbt stängde efter sig. Fort gled de ner under sina täcken, där de intog viloposition och väntade spänt, medan deras hjärtans förhöjda puls sakta avtog.
”Jag ska fan döda dem!” svor Jonte högt, där han satt på en stol i det stora vardagsrummet. Han vän nickade instämmande och drog badlakanet tätare omkring sig.
”Så ni vet vilka som gjorde det?” frågade en kvinnlig ledare. ”Då gör ni bäst i att tala om det för oss, så tar vi hand om det istället.”
”Jag vet inte vilka det var,” ljög Jonte förargat. ”Men när jag får reda på det så ska jag fan slå ihjäl de svinen!”
”Nej för fan, gör inte det. I alla fall inte förrän du tänkt igenom exakt hur du ska gå till väga. Hur du ska döda dem, vart du ska göra av deras kroppar och hur du ska få bort alla eventuella spår, skaffa alibi och så vidare. Jävligt komplicerade grejer grabben,” svarade Jared i skämtsam ton och lutade sig slappt tillbaka i den bekväma fåtöljen. Han ådrog sig en skarp blick från sin kvinnliga arbetskamrat, medan de båda tonårskillarna halvlog åt hans kommentar.
”Om du får reda på det så går du raka vägen och talar om det för en ledare, så får vi ta ett allvarligt snack med dem,” insköt den kvinnliga lägerledaren.
”Ja, för om ni frågar mig så låter det som ett mycket lättare alternativ än att behöva släpa runt på döda kroppar,” instämde Jared.
”Men, det är väl bara att slänga dem i sjön,” sa Martin, den storväxta snaggade killen.
”Men ditt mähä! Det är väl bland de första ställena poliserna skulle leta efter kropparna!” svarade Jonte och gav sin vän en knuff på axeln.
*
Vid frukosten följande morgon satte Martin krokben på Laura, vilket resulterade i att hon föll handlöst ner på golvet och tekoppen hon hållit i handen gick i kras. På golvet beblandade sig en klarröd, tjock vätska med det varma tevattnet. Blod.
”Det där var väl jävligt onödigt, ditt fucking jävla kukhuvud!” vrålade Alicia ilsket på honom, efter att ha hjälpt Laura upp på sina fötter igen.
”Vad är det som försiggår hä-” Jared avslutade aldrig sin påbörjade mening, utan såg förbluffat på hur Lauras knutna näve kolliderade med Martins kindben. Martin kved till och rent reflexmässigt höjde han knytnäven för att ge igen, men stoppades av Jared som tog ett fast grepp om hans handled och vred upp hans arm bakom ryggen. ”Nu följer du med mig här,” instruerade honom Jared i bestämd röst. ”Du också, Laura.”
Kvar stod Jonte och Alicia som blängde stridslystet på varandra. De påminde om två rivaliserande alfahannar, som båda avvaktade i väntan på att den andre skulle gå till angrepp. I vilken sekund som helst nu skulle det första slaget falla, något som Ville noterat från sin plats på andra sidan rummet. Det tog honom bara några få sekunder att ta sig fram till de båda ungdomarna.
”Alicia, jag behöver prata med dig om en sak,” sa han med sin melodiska röst och ledde henne ut ur matsalen, bort från Jonte. Så fort de kommit ut genom dörren såg Alicia upp på Ville med en frågande blick. ”Lena ringde igår, hon sa något om att du hade glömt dina Strattera hemma...” Alicia himlade med ögonen.
”Jag glömde dem inte, jag lämnade dem där,” förklarade hon. ”Jag behöver dem inte.”
”Om du inte har något emot att jag frågar, vad är det för läkemedel?” frågade Ville småleende.
”Det är någon 'psykiatrisk drog' som ska lindra symptomen vid ADHD,” förklarade hon med en axelryckning. ”Men jag orkar inte ta dem längre, de gör inte så stor skillnad ändå.”
”Då förstår jag,” sa Ville lite frånvarande, då hans blick landat på Laura som stod och pratade med Jared och Martin ett tiotal meter längre bort.
♠ ♠ ♠
Så nu är fjärde kapitlet uppe.Vi är väldigt glada och tacksamma över de två kommentarer som vi fått, eftersom att vi vet att det inte är så många som läser svenska historier här på mibba - än i alla fall.
Jag hoppas att ni tycker om det. Tack för att ni läser.
Kramar,
Frida.