Status: On hiatus.

This Means War

5.

Efter att ha fått en liten uppläxning av Jared fick Laura gå och bandagera sin blödande hand. Senare den kvällen skulle de flesta på lägret upp i bergen och kampa där. Både Laura och Alicia såg fram emot detta, Laura för att hon älskade naturen, kolla på stjärnor och sitta runt en lägereld och mysa.

Laura log för sig själv vid tanken på att bara slappna av. Alicia däremot... Alicia smidde onda planer som innehöll att ge igen för det som Jontes kompis gjort mot Laura, också Alicia log för sig själv. Ett ondskefullt leende.

"Är du redo, meine Freundin?" frågade Laura med ett snäll leende till sin vän. Alicia nickade snabbt medan de båda gick mot Ville och Jared, som skulle ta hand om ungdomarna uppe i bergen. Laura tyckte mycket synd om de båda ledarna, som var tvugna att stå ut med dessa busiga ungdomar.

"Är alla som ska med här?" Ville höjde sin röst för att bli hörd av alla tjattrande ungdomar, Laura som stod precis bredvid honom, hoppade högt och pep till. Ville bara skrattade lågt för sig själv och gav Laura en road blick.

"Du skrämde mig lite... hehe, sorry" sade Laura till Ville ursäktande, han gav henne ett leende som fick hennes knän att bli skakiga innan han vände sig om för att leda truppen upp mot bergen. Laura suckade och himlade med ögonen åt sig själv innan hon och Alicia började prata glatt om allt möjligt.

Det var nu senare på kvällen och de flesta var i sina tält och skrattade högljutt. Medan andra skrattade och skämtade med varande smög Alicia in i Jontes kompisars tält.
Hon rynkade på näsan när hon hämtade hans kläder och lade de i en prydlig hög utanför hans tält. Flickan med det kolsvarta håret såg sig nyfiket omkring i det tomma tältet och såg ett litet vitt paket med de röda bokstäverna 'MARLBORO' på.

Alicia flinade och tömde innehållet ovanpå kläderna, hon hittade Jontes tändare och satte eld på högen, hon log triumferande och självsäkert när hon hörde "Vad fan håller du på med!?"
Alicia vände sig om snabbt, det var Jared. Alicia spärrade upp sina ögon och muttrade "Fan!"

"Är du inte klok, Alicia!? Hade du tänkt bränna ner hela stället?" Kved Jared desperat. Alicia skakade hastigt på huvudet "Shh, nej! Bara detta! Jontes kompis fällde ju Laura... och... det var... inte snällt..." hon bet sig i läppen när hon insåg att hennes motiv antagligen inte skulle räcka "Snälla skicka inte hem mig, Jared" bad hon medan hon använde sin mest bönande blick mot honom.

"Jag tänker inte skicka hem dig..." sade han med en djup suck "Men jag måste bara fråga... Vad fan tänkte du på!? Du kunde ha blivit skadad och vad hade du gjort om elden spred sig? Va? Vad skulle du gjort då, Alicia!?" fortsatte han sitt flammande tal. Alicia kollade på sina skor och viskade "Jag vet inte..."

"Du sover i mitt tält i natt! Så att jag kan hålla koll på dig, alright?" svarade den äldre mannen, inte lika argt som innan. Alicia nickade, det var ju inte direkt så att hon skulle protestera.

Den brunhåriga flickan som inte hade en aning om vad som pågick bakom Jonathans' tält låg obekymrat vid lägerelden och tittade upp mot stjärnorna, hon räknade tyst för sig själv men tappade bort sig "Järnspikar!" mumlade hon tyst när hon tappade bort sig för femtioelfte gången. "Det är inte så lätt att räkna något som är oändligt, tjejen"

Den där förbaskat charmiga finska dialekten! tänkte Laura ilsket inom sig, han var så attraktiv. "Nej, det är sant. Men om man inte försöker så kommer man väl ingen vart?" svarade Laura dovt. Ville nickade instämmande och satte sig bredvid henne.

"Du är rätt så blyg, va?" Frågade han medan han också studerade olika stjärnbilder. Laura ryckte på axlarna "Det är väl mer en fråga om tillit tror jag..." Laura studerade nu sidan av Villes' ansikte.

Ville gav henne en intresserad blick som sa åt henne att berätta mer. "Ja... alltså, du vet. När man väl kommit nära en person så försvinner de lika snabbt igen. Jag känner bara att det inte är lönt att komma nära någon, man blir bara sårad i slutet." förklarade hon.

Ville skakade på huvudet "Det är en risk man får ta," förklarade hans djupa röst för den pessimistiska flickan. "All kontakt behöver inte sluta med att någon försvinner, vissa vänner och nära stannar kvar ett längre tag. Man får bara ta vara på det man redan har, och utforska det man inte har" fortsatte han sansat.

Så hade Laura aldrig sett på det förut, dels hade han rätt, dels hade hon rätt. Kanske ingen av de hade 'rätt'? Det var sådana frågor som lämnade Laura utan sömn vissa nätter.

"Tjaa... det är visserligen sant" erkände hon med ett snett leende. "Äh, jag har alltid rätt" flinade Ville och gav hennes axel en lätt knuff. Laura skrattade och knuffade tillbaks, hon kände sig som ett litet barn igen.

"Hej, Laura!" Alicias' lätta stämma hördes bakom dem. "Där är du ju! Vart har du varit?" frågade Laura nyfiket medan hon höjde på ena ögonbrynet. Alicia log pillemariskt och svarade med ett enkelt "äh, jag gick på en liten promenad"
♠ ♠ ♠
Hallådär! ;)
Femte kapitlet, lezomg! : o
Haha, hoppas ni gillade det :)

x

Alex.