Status: On hiatus.
This Means War
6.
Jared vaknade upp till ljudet av när dragkedjan till tältöppningen drogs ner. Han gnuggade sig yrvaket i ögonen, såg sig om i det mörka tältet och noterade att Alicia inte längre var kvar på sin sida av tältet. Han fumlade efter sin mobil för att se efter hur mycket klockan var. '5:20, vad fan gör hon uppe så här dags?' tänkte han tyst för sig själv och kravlade sig med mycket möda ur den varma sovsäcken.
Han fann henne sittande på berget, där hon tog in den natursköna omgivningen. Jared slog sig ner bredvid henne och skulle just fråga henne vad hon gjorde uppe så tidigt, när hon avbröt honom genom att höja ett pekfinger till sina läppar och hyssja honom. Soluppgången var så förtrollande vacker att bevittna, med alla dess granna färger och nyanser, att de båda helt förlorade tidsbegreppet där de satt och åtnjöt den fridfulla omgivningen och fåglarnas kvitter.
Aldrig hade Jared sett Alicia sitta så still, och om det inte varit för att han bevittnat det med sina egna ögon, hade han aldrig kunnat tro att den annars så hyperaktiva flickan, kunde sitta orörlig i mer än tio minuter på sin höjd. Innan de visste ordet av hade hela trekvart passerat, och Alicia bröt tystnaden mellan dem genom att gäspa stort.
”Ska vi gå tillbaks till tältet och lägga oss igen?” föreslog Jared, och fick en knappt märkbar nickning till svar från den svarthåriga flickan.
Ett fåtal timmar senare vaknade Alicia av att det starka solljuset kastade sitt sken rakt i ansiktet på henne. Dragkedjan till tältet hade dragits upp, och hon fick lov att låta sin ögon återhämta sig från att ha blivit bländade, innan hon kunde ta reda på vem som låg bakom hennes uppvaknande. Laura stod i tältöppningen, iklädd ett av sina pastellfärgade långa linnen och sina vita favoritshorts.
”God morgon, din knasboll,” sa hon med ett roat leende, när hennes vän sömndrucket kastat sin huvudkudde mot henne.
”God morgon, din sork med två öron,” svarade Alicia med ett snett leende och såg sig om i tältet. Jared hade förmodligen stigit upp tidigare, konstaterade hon, då han inte längre låg kvar i sin sovsäck. ”Hur mycket är klockan?”
”Strax efter nio,” svarade Laura efter en snabb blick på sitt armbandsur. ”Frukosten är serverad.”
”Ja, då så,” sa Alicia glatt och skyndade sig ut ur tältet, till ljudet av sin väns lågmälda skratt.
Under den korta promenaden från tältet till picknickborden där frukosten stod framdukad, såg de glimten av Jonte och hans trogne följeslagare Martin, där de stod och samtalade med Jared bland träden. Av deras kroppsspråk att döma så var de båda tonårskillarna ytterst förargade över något, och Alicia, som anade vad det rörde sig om, bet sig skuldmedvetet i läppen.
”Värst vad du ser skyldig ut då,” kommenterade Laura och såg misstänksamt på sin kamrat. ”Vet du vad de grälar om?”
”Njae, eller liksom... jo, det gör jag väl,” mumlade Alicia tyst, och kastade en förstulen blick bort mot killarna. ”Jag liksom råkade göra en liten brasa på några av Jontes kläder och hans cigaretter...” berättade hon och log försiktigt. ”Vilket kanske inte var så smart egentligen,” tillade hon och lade märke till att hon hade en ny åhörare, nämligen den stilige finländaren Ville. Han såg på henne med ett höjt ögonbryn och korsade sina muskulösa armar över bröstet.
”Jaså du, så det var så det gick till,” sa han förmanande och såg granskande på Alicia, som försynt undvek hans blick. ”Men jag hörde att Jared redan har talat förstånd med dig, så du behöver inte vara orolig,” tillade han med en snett leende, som växte sig allt större när han såg lättnaden skölja över den tilltalade.
*
Laura och Alicia försökte så gott de kunde att undvika de båda killarna på tillbakavägen från campingplatsen. För ovanlighetens skull lyckades de utan större svårigheter med detta, troligen på grund av att killarna följdes noggrant av lägerledarnas vakande blickar.
Vid lunchtid var de tillbaka vid det stora huset. Ledarna Jared och Ville sökte skyndsamt med blickarna efter Alicia, då de desperat ville föregå den fly förbannade Jonte i att finna henne. Tyvärr så lyckades de inte med detta.
Han fann henne sittande på berget, där hon tog in den natursköna omgivningen. Jared slog sig ner bredvid henne och skulle just fråga henne vad hon gjorde uppe så tidigt, när hon avbröt honom genom att höja ett pekfinger till sina läppar och hyssja honom. Soluppgången var så förtrollande vacker att bevittna, med alla dess granna färger och nyanser, att de båda helt förlorade tidsbegreppet där de satt och åtnjöt den fridfulla omgivningen och fåglarnas kvitter.
Aldrig hade Jared sett Alicia sitta så still, och om det inte varit för att han bevittnat det med sina egna ögon, hade han aldrig kunnat tro att den annars så hyperaktiva flickan, kunde sitta orörlig i mer än tio minuter på sin höjd. Innan de visste ordet av hade hela trekvart passerat, och Alicia bröt tystnaden mellan dem genom att gäspa stort.
”Ska vi gå tillbaks till tältet och lägga oss igen?” föreslog Jared, och fick en knappt märkbar nickning till svar från den svarthåriga flickan.
Ett fåtal timmar senare vaknade Alicia av att det starka solljuset kastade sitt sken rakt i ansiktet på henne. Dragkedjan till tältet hade dragits upp, och hon fick lov att låta sin ögon återhämta sig från att ha blivit bländade, innan hon kunde ta reda på vem som låg bakom hennes uppvaknande. Laura stod i tältöppningen, iklädd ett av sina pastellfärgade långa linnen och sina vita favoritshorts.
”God morgon, din knasboll,” sa hon med ett roat leende, när hennes vän sömndrucket kastat sin huvudkudde mot henne.
”God morgon, din sork med två öron,” svarade Alicia med ett snett leende och såg sig om i tältet. Jared hade förmodligen stigit upp tidigare, konstaterade hon, då han inte längre låg kvar i sin sovsäck. ”Hur mycket är klockan?”
”Strax efter nio,” svarade Laura efter en snabb blick på sitt armbandsur. ”Frukosten är serverad.”
”Ja, då så,” sa Alicia glatt och skyndade sig ut ur tältet, till ljudet av sin väns lågmälda skratt.
Under den korta promenaden från tältet till picknickborden där frukosten stod framdukad, såg de glimten av Jonte och hans trogne följeslagare Martin, där de stod och samtalade med Jared bland träden. Av deras kroppsspråk att döma så var de båda tonårskillarna ytterst förargade över något, och Alicia, som anade vad det rörde sig om, bet sig skuldmedvetet i läppen.
”Värst vad du ser skyldig ut då,” kommenterade Laura och såg misstänksamt på sin kamrat. ”Vet du vad de grälar om?”
”Njae, eller liksom... jo, det gör jag väl,” mumlade Alicia tyst, och kastade en förstulen blick bort mot killarna. ”Jag liksom råkade göra en liten brasa på några av Jontes kläder och hans cigaretter...” berättade hon och log försiktigt. ”Vilket kanske inte var så smart egentligen,” tillade hon och lade märke till att hon hade en ny åhörare, nämligen den stilige finländaren Ville. Han såg på henne med ett höjt ögonbryn och korsade sina muskulösa armar över bröstet.
”Jaså du, så det var så det gick till,” sa han förmanande och såg granskande på Alicia, som försynt undvek hans blick. ”Men jag hörde att Jared redan har talat förstånd med dig, så du behöver inte vara orolig,” tillade han med en snett leende, som växte sig allt större när han såg lättnaden skölja över den tilltalade.
*
Laura och Alicia försökte så gott de kunde att undvika de båda killarna på tillbakavägen från campingplatsen. För ovanlighetens skull lyckades de utan större svårigheter med detta, troligen på grund av att killarna följdes noggrant av lägerledarnas vakande blickar.
Vid lunchtid var de tillbaka vid det stora huset. Ledarna Jared och Ville sökte skyndsamt med blickarna efter Alicia, då de desperat ville föregå den fly förbannade Jonte i att finna henne. Tyvärr så lyckades de inte med detta.
♠ ♠ ♠
Ursäkta fördröjningen! Jag hoppas att det här kapitlet duger!Tack för att ni läser detta, underbara människor <3
Med kärlek,
Frida.