Beroende av dig

En dålig kväll är det idag, det kände jag redan när jag kom hem. En dålig, jobbig kväll är vad det är. Jag vill bara krypa ihop i ett hörn och gråta, jag vill lägga mig ner och dö. Har aldrig kännt mig såhär hopplös och misslyckad i hela mitt liv. Jag vill bara stanna på mitt rum och aldrig gå ut igen. Tårarana rinner heta nedför kinderna och jag gräver våldsamt fram i mina lådor efter kniven jag lånade från pappa, hittar den till slut och kurar ihop mig i soffan. Jag tänker inte klart och jag sitter bara och tittar på kniven en stund. Den blänker lockande i ljuset från taklampan och jag drar en djup suck.. Jag vet hur den här kvällen kommer sluta, men ikväll så är det något som hindrar mig. Jag vill inte..

Ett SMS, det är allt som behövs ikväll. Jag vet att jag kan lita på honom när jag inte kan lita på mig själv. Dem tre orden är allt han behöver veta, han kan rutinen vid det här laget. Jag trycker snabbt på 'skicka' innan jag ändrar mig och dem tre orden skickas snabbt till hans mobil.

"Snälla hindra mig"

Telefonen plingar till när SMS:et är levererat och min hand kollapsar, det hörs en duns när telefonen slår i golvet och sen är det tyst. Min hårda, ojämna andning är det enda ljudet som hörs i rummet medans jag stärker greppet om kniven. Jag är så nära att göra det att jag nästan kan känna det mot huden. Jag vet exakt hur det hade kännts om kniven gled över mitt skin och jag är nästan där.. nästan. Jag hade kunnat göra det nu hur lätt som helst men det faktum att jag lyckades skicka SMS:et håller mig tillbaka. Jag är precis vid gränsen men jag är inte över den än. Jag vet att hand är påväg nu.

Jag känner hur min bröstkorg drar ihop sig och min andning är mer ojämn och ansträngd än vanligt. Det gör så ont just nu och jag vet att det hade lättat om jag bara lät kniven glida över huden, bara en gång.. det hade hjälpt. Men nej, jag står emot för att jag måste, jag vet att jag kommer ångra mig, det gör jag alltid. Jag vill inte att han ska komma hit och se att jag faktiskt har skadat mig, att jag har misslyckats.

Då hör jag det, ljudet av en nyckel som sätts in i låset. Jag gav honom en nyckel för stunder just som denna. det är ganska sorgligt att han redan har använt den mer än en gång. jag hatar verkligen att göra detta mot honom, hatar det så mycket. Hatar mig själv för att jag gör detta mot honom. Jag hör hur han går genom hallen och sen rusar upp för trapporna med rekord fart. Han vet exakt vart jag är, så han slänger upp dörren och rusar snabbt till min sida. Han sätter ena handen mot mitt lår innan han tar tag i min fria hand och först då upptäcker jag att jag skakar våldsamt.

"Hjärtat, snälla.. ge mig kniven." Säger hand försigtig, jag hör att han är upprörd men han försöker hålla sig lugn. Jag rör mig inte en millimeter, jag kan inte. Tankar snurrar i huvudet och gör mig helt yr medans jag tittar rakt framför mig, men jag ser inget, inte egentligen. Jag tänker för mycket och det gör för ont.

"Hjärtat, det är okej.. snälla." Långsamt så flyttar han sin hand från låret tills han lägger den om min andra hand, den hand som är hårt knuten runt kniven. Han stryker sina fingrar lätt längst med min hand långsamt, rörelsen är en tröst och det lugnar mig. Jag börjar sakta slappna av i hans närvaro. Han vet, vid det här laget, vad som funkar på mig.

"Det är okej.. snälla. Bara ge mig kniven, hjärtat." Han viskar lätt medans han lyfter sig från golvet och sätter sig så att hand sitter på bordet, vi är ansikte mot ansikte nu. När jag ser hans ögon, hans stora, oroliga ögon så börjar jag skaka igen och tittar snabbt bort från honom. Skammen sköljer över mig och jag kan inte med att se hans oro, hans sorg. Jag börjar slappna av mera, mer av trötthet nu än av lättnad och han han lyckas ta kniven ur handen på mig. Han slänger kniven snabbt till andra sidan rummet och vänder sig tillbaka till mig på en milli-sekund.

Jag slappnar av lite mer efter hand och känner hur jag skakar i hela kroppen, kvällens känslor och händelser rusar genom kroppen som en blixt. Jag var så nära, för nära, och här är han och räddar mig igen. Jag borde ha skickat SMS:et tidigare men det går inte att ändra det nu. Jag får så dåligt samvete.. känner en sån skam för att jag är så beroende av honom. Det är så orättvis för jag kan inte ens ta hand om mig själv, jag blir så förskrossad så jag bara bryter ihop. Hela dagen, hela kvällen har varit en berg och dal bana av olika känslor och alldeles för många tårar så nu bara brister dammen.

Han fångar mig då jag kollapsar ner på soffan och jag bara gråter medans han håller mig varsamt i sina armar. Det slutar nästan alltid såhär men det känns lika bra varje gång, lika tryggt. Han stryker mitt hår långsamt och lägger mitt huvud mot hans axel försiktigt.

"Det är ok, hjärtat. Jag är här nu.. det är ok." Han viskar tröstande ord i mitt öra om och om igen medans han fortsätter hålla om mig. Hans ord hjälper, i alla fall just nu. Det tar en liten stund men jag lyckas lugna mig, den hysteriska gråten avtar sakta till tysta snyftningar. Han flyttar mig väldigt långsamt och lugnt från sitt knä så att jag sitter bredvid honom, men han håller mig fortfarande nära sig och fortsätter stryka mitt hår. Han vet att det är något som jag tycker om. Jag känner mig helt avdomnad nu när tårarna har stannat av och mitt huvud börjar bli bekant dimmigt. Han fortsätter hålla om mig ett bra tag in på natten och jag börjar tänka på oss, på honom. Han är verkligen helt otrolig och jag förstår inte hur han står ut med det här. Varför lämnar han mig inte bara? Han hade kunnat ha det så mycket bättre, skammen börjar krypa på mig igen och jag tar en djup suck.

"Förlåt.." Viskar jag efter ett tag, jag känner att det är något jag måste säga till honom varje gång. Han måste få veta hur dåligt jag mår över att jag förstör hans liv regelbundet. Skamen ligger som en sten i magen och jag har lust att börja gråta igen, men jag är för trött.

"Säg inte det, jag ville inte att du ska säga förlåt.. Jag vill bara att du ska vara okej." Säger han och han låter så upprörd att jag sätter mig upp och vänder mig så att vi sitter ansikte mot ansikte igen, fast det känns lättare denna gången. Hans ögon är blanka av tårar som inte fått falla och han rynkar ögonbrynen av oro. Mitt hjärta går sönder medans våra ögon håller kontakten. Vad gör jag mot honom?

"Jag hatar vad jag gör mot dig." Viskar jag skamset men han bara flyttar sig närmare mig och stryker ett finger längst med min kind, tydligen så har det fallit några tårar igen. Han tar mina händer i sina försiktigt.

"Du gör inget mot mig, hjärtat. Jag älskar dig." Säger han mjukt medans han förtsätter titta mig i ögonen. Det känns intensivt och.. sant. Som att han menar det med hela sitt hjärta, men hur kan han? Det känns så ologiskt för mig.

"Jag hatar bara att jag.. jag gör dig så ledsen, jag lägger en sån stor press på dig att hela tiden rädda mig." Min röst bryter på slutet och jag tittar bort, ögonkontakten blir för stark för mig och jag klarar det inte längre. Han lägger sin hand mot min kind och tvingar mig att se på honom igen. Han smeker sin tumme mot min kind och tittar på mig lugnt en stund i tystnad.

"Jag kommer alltid rädda dig.. så länge det behövs. Inte för att jag känner mig pressad utan för att jag älskar dig. Jag vill aldrig förlora dig." Säger han lugnt men några tårar lyckas äntligen falla, hur mycket han än försöker hindra det. Han lutar sin panna mot min och vi ler smått tillsammans. Jag blundar och njuter av att känna hans hand mot min kind varsamt och hans andning mot mina läppar. Hans närvaro gör mig lugn och allt känns bättre nu med honom. Det känns helt overkligt att jag mådde så dåligt för en timma sen.

"Jag älskar dig också." Säger jag tyst och han ler större och drar mig in i sin famn snabbt. "Bra." Säger han nöjt och jag ler faktiskt tillbaka. Bara han kan få mig att le så här, i dem här situationerna. Det är helt ologiskt men sant i alla fall och jag är så tacksam. Han lägger sig ner på soffan plötsligt och drar mig med sig så att jag ligger med huvudet på hans axel.

Det är mysigt i soffan med honom och det blir snabbt varmt då han drar en filt över oss.Jag vet att jag någon gång måste sluta vara beroende av honom, men jag är otroligt tacksam just nu att jag kan vara det. Jag behöver honom.. just nu. Jag kommer alltid behöva honom men förhoppningsvis inte så här mycket. Tröttheten slår mig som en tidvattensvåg och jag sjunker snabbt ner i en djup sömn. Jag sover alltid bra när han är här med mig, när jag känner hans armar om mig och hans kroppsvärme mot mig. Jag känner mig trygg, jag känner mig älskad.