Förlorade allting

Han sväljer ner det sista av drinken i en stor klunk innan han sätter tillbaka glaset på bordet med en skakande hand, glaset skallrar lätt mot bordet. Han tar ett djupt, skakande andetag medans han sjunker tillbaka ner i soffan och sluter ögonen. Han vill inte se sig omkring, han vill inte se deras rum.. deras saker.

Han kniper ihop ögonen och gömmer ansiktet i sina händer, han kan inte tänka på det för det gör alldeles för ont. Han står verkligen inte ut med den sortens smärta. Han sätter sig upp och häller upp ett nytt glas whiskey och slänger snabbt i sig den brännande vätskan, det känns som det är det enda han har gjort den senaste veckan.

Persiennerna är nerdragna hela dagen för han vägrar att släppa in solen. Han vill inte att solen ska lysa upp hemmet, även väldigt få lampor är tända. Han vill inte att något ska göra det lättare för honom att se huset och alla deras gemensamma saker. Han kan inte..

Allting känns så fel, det är inte meningen att det ska vara såhär. Hur är det meningen att han ska fortsätta nu när allt han vill göra är att vara med henne igen.. henne. En snyft skakar kroppen på honom av tanken medans han fyller på glaset igen och sväljer ner den sista whiskeyn. Han känner ruset lägga sig som en dimma runt huvudet, precis som han har gjort varje kväll sen den hemska olyckan. Men ruset är inte tillräckligt för att hjälpa honom, inte egentligen, men det hjälper just då.

Han kurar ihop sig på soffan och just då börjar tårarna falla nerför kinderna. Snyftningar gör att hela kroppen skälver medans han gömmer ansiktet i sina armar. Smärtan han känner i bröstet är helt olidlig och han skriker så högt han kan, ljudet blir dämpat av tyget men det ger ändå den önskade effekten. Han känner sig aningen lugnare.. men inte mycket.

Han sitter där länge på soffan med tårar rinnande från ögonen och snyftningar som dämpas av tröjans material. Varje dag avslutas på detta viset nu och dagarna brukar även börja på detta viset då han vaknar och inser sanningen än en gång. Ibland undrar han varför han ens gick upp ur sängen den dagen. Smärtan är för kraftig och han bryter ihop så fort han tänker på olyckan.. dagen då han förlorade allt.. dagen då han förlorade henne.

Han skriker igen rätt ut, tar upp glaset och slänger det rätt in i väggen, han njuter av att höra det krossas men bara en sekund. "VARFÖR!?" Skriker han rätt ut i det tomma huset innan han faller tillbaka på soffan och fortsätter gråta. Han rycker åt sig en filt och virar in sig i det varma tyget, filten luktar som henne, hon som aldrig kommer tillbaka. Klockan är 11 på kvällen nu och han sätter på TV:n som han har gjort varje kväll den här tiden. Det har otroligt nog gått en hel vecka nu. Nyheterna börjar som vanligt, samma tid varje dag, och reportern börjar prata om olyckan.

"Här står jag vid scenen av olyckan tidigare denna veckan. En tragisk bilolycka som kostade en man och en kvinna sina liv. Mannen är fortfarande oidentifierad. Som ni ser så har folk kommit hit hela veckan och lämnat blommor ljus vid vägkorsningen. Vi vet fortfarande inte vad som hände, hur detta kunde ske. Men vi önskar deras familj och vänner väl och återkommer med mera så fort vi vet. Tillbaka till John it studion."

Han stänger av TV:n direkt och slänger kontrollen i soffan, bara det, varje kväll, mer orkar han inte. Det blir mörkt igen i lägenheten som dem delade förut, det enda som lyser upp är en svag lampa i fönstret och en lampa som hon insisterade på att ha ovanpå bokhyllan. Han tänder den jämnt nu, den påmkinner om henne. Varför var dem tvugna att bråka om den lampa? Det var så himla onödigt.

Nu kunde han aldrig säga förlåt, aldrig säga att han skiter i vart lampan står. Han vill ju bara ha henne där hos sig. Ingenting annat spelar någon roll. Varför var han så dum? Så mycket onödig tid till att bråka och tjafsa, han önskar han kunde ta tillbaka varenda sekund av det.

Han vill bara ha tillbaka henne, det är är helt olidligt. Han kan inte existera här utan henne. Det känns helt absurt, ens tanken på att bo i huset. Han vill bara ha henne där bredvid henne, han vill bara att hon ska komma igenom ytterdörren, rusa till honom och lova att det är ok, lova att det bara var en mardröm. Hon är vid liv och hos honom.. men det händer aldrig och det kommer aldrig att hända.

"Jag kan inte vara här utan dig." Viskar han medans tårarna fortsätter falla. Han vet att hon inte kan höra honom men han bara måste säga det. Få ut det så att han inte bara tänker det. Det hjälper ibland. Han tömmer resten av Whiskey flaskan på bordet och suckar djupt.

"Hur kan jag finnas utan dig?" Viskar han sorgset innan han drar sig up på vinglande ben och går i mörkret till deras sovrum. Han kvider i smärta då han möts av inramade bilder av dem tillsammans. Han snyftar och slänger sig ner på sängen och gråter in i kudden. Han är utmattad och har ont i huvudet men tårarna kan inte stoppas.

Han känner hur ögonen och huvudet blir tunga och rummet gungar långsamt där han ligger på mage på sängen. Han börjar andas djupare, snyftingarna är lite lugnare och han börjar långsamt falla ner i en djup sömn. Drömmar om bilar och skrik plågade hans alkoholpåverkade sömn och han vred och vände på sig hela natten. Hur skulle han någonsin kunna klara det här?

Han trodde att det var dem nu, förevigt. Han var så säker på att dem hade all tid i världen att vara med varandra. Det var inte rättvist att dem inte kunde få det nu. Hur skulle han någonsin kunna gå vidare utan henne; vilket liv skulle han leva nu? Han visste inte om han faktiskt skulle klara det.

------------------------------------------------------------------------------------------
Det var en perfekt sommar dag och han lade sig ner i gräset, solen brände mot ögonlocken och han log svags. Sommarvinden lekte med hans hår och svalkade hans kropp. Gräset luktade nyklippt; Det var verkligen en perfekt dag.

"Härligt, va?" Hörde han en mjuk röst viska i hans öra och leendet växte ofrivilligt. Den rösten kunde skifta hans humör på mindre än 1 sekund.

"Verkligen." Mumlade han innan han öppnade ögonen och drog henne till sig, vilket lockade ett fnitter från henne som spred glädje till hjärtat på honom. Han drog henne in till famnen och placerade en lätt kyss på hennes mörka hår.

"Kan vi ligga här hela dagen?" Frågade han efter en stund av tystnad medans han strök sin hand långsamt genom hennes långa hår.

"Absolut." Sa hon glatt och han kunde höra hennes stora leende i rösten. Han kände hur hon sakta strök sina lätta fingrar längst med hans revben och mage; Hennes fingrar kittlade lätt mot tyget av hans t-shirt. Dem låg tysta en bra stund medans solen värmde deras kroppar. Sommarens varma vindar lekte runt dem medans dem låg stilla i den ljusgröna, korta gräset. Det var verkligen en perfekt dag.

"Jag älskar dig." Viskade han tyst efter en lång stund av gemensam tystnad, han behövde säga det, han ville att hon skulle höra det; Speciellt idag.

"Jag älskar dig också." Viskade hon tillbaka mot tyget på hans t-shirt och svepte armen över hans överkropp. Han log lätt och tryckte henne till sig lite till. Han hade kunnat ligga här exakt hela dagen.Bara han hade henne så var det perfekt.. Hon är hans allt.