De kan inte förstå

När klockan ringer på morgonen har jag svårt att tro att det är sant, det kan inte vara morgon redan, jag måste ha ställt alarmet fel när jag lade mig igår; men nej, så är det inte, när jag tittar på klockan i mörkret med tunga ögon så visar den att klockan minsann är 5:00 och det är dags att gå upp. Min kropp är trött och tung när fötterna når marken och allting värker när jag går till toaletten. Varje morgon är exakt likadan och varje morgon blir jag lika förvånad då jag aldrig är uppe sent, alltid lägger mig tidigt och aldrig dricker kaffe på kvällen.

Vägen till badrummet känns lång men tillslut så når jag dörren och kan tvätta ansiktet med kallt vatten och ta på mig mina kläder. Huvudet känns dimmigt och extra långsamt, jag känner hur huvudvärken börjar sätta in sakta men säkert, som den gör varje morgon. Kläderna åker på som på autopilot och jag är snabbt färdig att gå, måste bara ta några tabletter för huvudet och värken i kroppen, sväljer ner dem med morgon kaffet, så är jag genast på väg ut genom dörren och mår redan bättre. Ett paket smärtstillande ligger i väskan för senare och dagen kan börja på riktigt då jag sätter mig i bilen och kör mot sjukhuset, mycket piggare än förut och utan huvudvärk.

Efter ett långt pass på närmare ett dygn så är det dags att åka hem igen. Jag är trött och min kartong med smärtstillande tog precis slut men när jag stänger mitt skåp och ska gå så är min väg blockerad av en grupp sköterskor, närmare bestämt mina vänner och kollegor på avdelningen, och de ser på mig med allvarliga miner. Jag frågar dem vad som har hänt men istället för att förklara så trycker dem ner mig på närmaste soffa och står runt mig som en mur av övervuxna fåglar som stirrar på mig med missnöjda miner för att jag vägrar mata dem.

”Vi är bara oroliga.” Börjar min bästa väninna förklara från mitten av gruppen och jag rynkar ihop ögonen. Är dem oroliga? Varför är dem oroliga? Visst, jag är trött men det är vi väl alla; vi jobbar trots allt långa pass tillsammans och sover alldeles för lite. Nej, det är något annat.

”Vi har inte sagt något förut men vi är alla oroliga för dig. Tror du inte vi märker att du sväljer ner tabletter så fort du får tid?” En annan vän och kollega frågar mig med höjd, darrande röst och jag suckar lätt.

”Jag har bara huvudvärk, ni vet ju att jag får det ofta. Varför gör ni detta till en så stor grej?” Frågar jag lite upprört och ynkligt från soffan. Dem står bokstavligt talat över mig och jag har aldrig känt mig så liten förut i hela mitt liv. Det gör mig ledsen att mina nära vänner har hållit detta från mig och nu står som en enad front framför mig.

”Vi vill bara hjälpa. Du kan inte ha huvudvärk varje dag, det måste du förstå. Vi kan hjälpa dig, hålla ett öga på dig.” Jag suckar igen och tittar ner på mina händer. Jo jag förstår att man inte ska behöva leva på smärtstillande varje dag men jag har ju ont och dem förstår inte hur hemskt det är att ha ont nät man vet att man kan slippa det. Dem kan inte förstå.

”Jag har inte ett problem!” Säger jag plötsligt och reser mig upp, tar min väska igen och slänger den över axeln. ”Jag hade inte tagit tabletter om jag inte hade ont, ni förstår inte. Jag har inget problem!” Skriker jag, medveten om att jag överreagerar men känslorna tar över och jag kan inte stoppa mig själv. Men väskan på axeln och jackan i handen så stormar jag ut från omklädningsrummet och ut från sjukhuset. Nu vill jag bara hem så jag kan sova men innan jag startar bilen så tar jag tre tabletter som jag hittar i botten av väskan så att jag klarar färden hem i det starka solskenet. Det ska bli så skönt att komma hem och äta och sova, det är det enda jag kan tänka på när jag backar ut från parkeringen och tar mig ut på den stora vägen. Jag är så distraherad att jag inte ser lastbilen som kommer bakom mig och innan jag vet ordet av det så smäller det till med en enorm kraft och jag slängs in i rutan. Innan det blir helt svart så känner jag en enda sak; Jag har inte ont i huvudet längre.