Havet om Hösten

Nog är havet om sommaren vackert att beskåda,
i all sin silverglans.
När solen leker uppå vågen,
i sådan lättsam dans.

På vinten finns även skönhet däruti,
när havet äro fruset i ett ögonblick av harmoni.

Även våren äger skönhet så skir och ung,
ej längre är dess sinnestämning tung.

Men jag tycker bäst om hösten,
som gör havet kargt och vasst.
Slår det emot klippans kant, sliter det isär,
kastar det att splittras uppå vassa skär.
Jagar vita gäss som flyr i vild panik,
förvandlar havets sång till förtvivlat skrik.

Då finner tanken ro att vila och segla även den,
att kastas fram och tillbaka uppå bränningen.

Själen den kan med havet slitas så konturerna förstörs
så att alla ramar och begränsningar som året gett förgörs.

Sinnet kan vandra långt uppå en vilsen våg,
för att sedan återvända att förtälja vad det såg.

Ja, i höstens vilda framfart finns en tid för eftertanke,
som annars ej hinns med,
bara man med den vilda stormen
lyckas sluta fred.

Copyright © 2012