Tjejen mittemot
But it's over
Soundtrack: "It's Not Over - Secondhand Serenade" http://www.youtube.com/watch?v=wZmvJknzLfU
Gerards P.O.V
Jag vaknade av ett irriterande ljud dagen därpå. Det tog ett tag innan jag fattade att det var telefonen som ringde. det upphörde snart. Mamma hade förmodligen svarat. Jag gnuggade mig i ögonen och slängde benen över sängkanten och reste mig upp. Min pyjamasbyxor låg slängda på golvet så jag drog på mig dom och gick sömnigt nerför trappan och ut i köket. Där stod mamma med telefonen pressad mot ena örat och en förfärad blick. Oron kröp sakta fram i magen. Jag vågade inte tänka på vad som kan ha hänt. Jag ville inte. Jag visste inte hur lång tid det tog innan hur lång tid det tog innan hon la telefonen ifrån sig. Minuter? Timmar kanske..? Men till slut vände mamma sig mot mig och sa:
"Jag tror vi måste åka till sjukthuset."
Det var dom orden jag fruktade mest. Jag ville bara spy när jag hörde dom. Hjärnan tvingade fram en nicking och jag ställde mig upp p stela ben för att klä på mig. Allting gick jättelångsamt. Inga tankar fanns i mitt huvud. Tomhet. Endast tomhet.
Allt bara hände. Jag förstår inte hur jag kunde ta mig ut till bilen. Naturen susade förbi utanför rutan. Jag hörde hur mamma sa tröstande saker till mig som "Det kommer bli okej." Eller "Hon kämpar för dig." Jag svarde inte. Inget av det hon sa hjälpte. Jag har inte ens frågat vad som har hänt än. Det kommer jag väl ändå snart få reda på. Vi var framme vid sjukhuset. Jag slängde upp dörren och hoppade snabbt ut ur bilen. Nu rörde sig benen jättefort. Det tog inte lång tid innan jag var inne sjukhuset. Mamma kom snabbt efter mig och sa något jag inte lyssnade på.
"Jag söker Angel Redmond!" utbrast jag till kvinnan som satt i receptionen. Hon klickade runt lite på datorn och sa sedan.
"Våning tre rum 175". snabbt vände jag mig om och gick mot hissen. Jag kunde höra hor mamma tackade kvinnan och ropade sedan:
"GERARD! Vänta!" jag stannade tvärt utan att vända mej om. När mamma hann ikapp mig tog hon tag i min arm. "Kolla på mig." sa hon. Jag lyfte sakta blicken och kollade på henne. "Lugna ner dig, okej?" sa hon lugnt och kollade djupt in i mina ögon.
"Okej..." viskade jag och tryckte på knappen så att hissen skulle komma ner. Det kändes som en evighet innan hissen nådde våran våning. Dörrarna öppnades och vi klav snabbt in och jag tryckte på trean. Hissen rörde sig sakta upp mot våning tre. Dörrarna öppnades snart och jag klev osäkert ut ur hissen. Lite längre bort satt Angels mamma Sarah med händerna för ansiktet. Hon kollade upp när hon hoörde att vi kom. Sarah reste sig sakta och gick fram till mig. Tårar började sakta rinna nerför hennes kinder.
"Jag är ledsen Gerard. Angel finns inte mer. Det sista hon sa innan hon... ja, det var Hälsa Gerard att jag älskar honom och jag väntar på honom..."
Gerards P.O.V
Jag vaknade av ett irriterande ljud dagen därpå. Det tog ett tag innan jag fattade att det var telefonen som ringde. det upphörde snart. Mamma hade förmodligen svarat. Jag gnuggade mig i ögonen och slängde benen över sängkanten och reste mig upp. Min pyjamasbyxor låg slängda på golvet så jag drog på mig dom och gick sömnigt nerför trappan och ut i köket. Där stod mamma med telefonen pressad mot ena örat och en förfärad blick. Oron kröp sakta fram i magen. Jag vågade inte tänka på vad som kan ha hänt. Jag ville inte. Jag visste inte hur lång tid det tog innan hur lång tid det tog innan hon la telefonen ifrån sig. Minuter? Timmar kanske..? Men till slut vände mamma sig mot mig och sa:
"Jag tror vi måste åka till sjukthuset."
Det var dom orden jag fruktade mest. Jag ville bara spy när jag hörde dom. Hjärnan tvingade fram en nicking och jag ställde mig upp p stela ben för att klä på mig. Allting gick jättelångsamt. Inga tankar fanns i mitt huvud. Tomhet. Endast tomhet.
Allt bara hände. Jag förstår inte hur jag kunde ta mig ut till bilen. Naturen susade förbi utanför rutan. Jag hörde hur mamma sa tröstande saker till mig som "Det kommer bli okej." Eller "Hon kämpar för dig." Jag svarde inte. Inget av det hon sa hjälpte. Jag har inte ens frågat vad som har hänt än. Det kommer jag väl ändå snart få reda på. Vi var framme vid sjukhuset. Jag slängde upp dörren och hoppade snabbt ut ur bilen. Nu rörde sig benen jättefort. Det tog inte lång tid innan jag var inne sjukhuset. Mamma kom snabbt efter mig och sa något jag inte lyssnade på.
"Jag söker Angel Redmond!" utbrast jag till kvinnan som satt i receptionen. Hon klickade runt lite på datorn och sa sedan.
"Våning tre rum 175". snabbt vände jag mig om och gick mot hissen. Jag kunde höra hor mamma tackade kvinnan och ropade sedan:
"GERARD! Vänta!" jag stannade tvärt utan att vända mej om. När mamma hann ikapp mig tog hon tag i min arm. "Kolla på mig." sa hon. Jag lyfte sakta blicken och kollade på henne. "Lugna ner dig, okej?" sa hon lugnt och kollade djupt in i mina ögon.
"Okej..." viskade jag och tryckte på knappen så att hissen skulle komma ner. Det kändes som en evighet innan hissen nådde våran våning. Dörrarna öppnades och vi klav snabbt in och jag tryckte på trean. Hissen rörde sig sakta upp mot våning tre. Dörrarna öppnades snart och jag klev osäkert ut ur hissen. Lite längre bort satt Angels mamma Sarah med händerna för ansiktet. Hon kollade upp när hon hoörde att vi kom. Sarah reste sig sakta och gick fram till mig. Tårar började sakta rinna nerför hennes kinder.
"Jag är ledsen Gerard. Angel finns inte mer. Det sista hon sa innan hon... ja, det var Hälsa Gerard att jag älskar honom och jag väntar på honom..."