Tjejen mittemot

Det har gått tre månader sedan Angel dog. Personen som älskade henne mest, Gerard, gick rakt in i en djup depression. Han åt inte, sov inte. Han levde knappt. Dem försökte allt. Hans mamma. Hans kompisar. Ingen kunde hjälpa honom. Han låg under täcket på hans rum. Han lämnade nästan aldrig sitt rum. Och när han väl gjorde det sa han ingenting till dem som tilltalade honom. Han försökte gå vidare. Sluta tänka på det, men han kunde inte. Dagar gick utan någon sömn. Tillslut kl 03.34 en tidig fredagmorgon gick han sakta upp ur sängen. Benen rörde sig sakta mot badrummet. Han brydde sig inte om att låsa dörren utan satte sig ner på golvet och drog fram rakbladet som låg gömt bakom skåpet. Rakbladet hade blivit hans bästa kompis de senaste månaderna. Han drog rakbladet sakta över handleden. Ingen smärta. Ingen smärta alls. Fram och tillbaka över armen. När han kände att han var nära att svimma tog han fram sina sömntabletter. Han hällde ut dom sista i handen och svalde dom, utan vatten. Det blev mörkare och mörkare. Tillslut kände han ingenting. Jo, han kände någonting. Lättnad.