Falla för fienden

Alex P.O.V

Mrs Wood, vår bildlärare, klev med bestämda kliv in klassrummet och smällde igen dörren bakom sig. Hon hade som vanligt på sig sina gråa kläder och hennes hår var uppsatt i en hård knut. Det blev helt tyst i klassrummet och Mrs Wood harklade och började prata med sin stränga röst.

”Jag har bestämt att ni ska börja med ett bildprojekt. Ni ska jobba två och två och nej, ni får inte välja vem ni ska jobba med. Det har jag redan bestämt. Ni ska rita en bild tillsammans, en av er ska rita ena halvan och den andra resten av bilden. Temana ni får jobba med är natur, kärlek, musik och historia och inga undantag. Och… ni har resten av terminen på er att göra klart er bild. Förstår ni?” frågade Mrs Wood och dem flesta nickade. ”Bra då börjar jag att räkna upp paren.” Det var då jag vände mig åt vänster och kollade ut på regnet som öste ner och dropparna rann sakta ner för rutan. Jag tänkte på allt och ingenting. Då slog det mig. Bara jag inte behöver jobba med Bro-.

”Alex, du jobbar med Brookelle.” Underbart. Jag ska jobba med min värsta fiende. Egentligen vet jag inte varför vi hatar varandra. Eller… jo! För hon är kaxig, hon tror att hon är något och tror att hon är snyggast i världen. Okej… hon är faktiskt ganska söt. Sluta genast Alex! Du kan inte tänka så! Jag tryckte bort tankarna och kollade upp på Brookelle. När jag mötte hennes blick kollade hon ner på bänken och började fingra på pennan som låg framför henne. Det här kommer bli en lång lektion. En suck lämnade mina läppar och jag plockade upp pappret där min seriefigur hade börjat ta form och fortsatte rita för att få tankarna på något annat.
Dagen gick långsammare än vanligt. Jag hade inte berättat för mina kompisar Zac och Josh om min ”partner”. Om allt skulle varit som vanligt skulle jag förmodligen sagt det till dem så fort bilden var slut och slängt massa elaka kommentarer bakom hennes rygg. Men efter den blicken som hon gav mig i klass rummet… jag kunde bara inte gör det. Jag vet inte vad det var jag såg i hennes blick. Rädsla kanske? Sorg? Något i den stilen var det i alla fall.
Efter vad som kändes som en evighet så tog sista lektionen slut. När jag kom runt hörnet vid skåpen såg jag Josh och Zac stod och väntade på mig, då backade jag tillbaka och lutade mig mot väggen. Jag kände inte för att ha följe hem med dem idag. Jag behövde tänka lite. Egentligen visste jag inte riktigt på vad…
Efter tio minuter var det nästan helt tomt i korridorerna och jag bestämde mig för att gå till mitt skåp. Som tur var så stod inte Josh och Zac där längre utan dem hade nog bestämt sig för att gå hem. Bra val. Det tog ett tag innan jag fick mina fötter att röra sig hemåt. Vad har hänt med mig? Jag kan inte få Brooks blick ut ur mitt huvud. För att få tankarna på annat satte jag in hörlurarna till min iPod i öronen och började gå hemåt. Jag tog vägen genom parken. Jag har alltid gillat att gå på den vägen. Det är dit jag går när jag behöver tänka. Då sätter jag mig bakom ett träd nära bäcken. Det var precis dit mina ben var på väg nu. Över gräset till det där trädet. Det är en bra plats. För där kan man inte se mig från vägen. När jag kom fram till trädet släppte jag ner min väska på marken och gled ner på marken jämte den. Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Varför kollade Brooke så på mig? Hatar hon mig fortfarande? Varför hatar jag henne? Eller gör jag det? Vad har hon gjort mig? Inget egentligen… det var bara den där dumma saken som hände för jättelänge sen som har gjort att vi inte kan vara vänner. Om folk skulle se oss som vänner skulle dem nog få en rejäl chock. Alla vet att vi är ovänner. Jag önskar att det kunde ändras. Jag suckade innan jag reste mig upp och började gå hemåt.
När jag klev innanför dörren kom mamma, Donna, ut i hallen med en orolig blick. Men den ändrades snart till lättnad och sen till ilska.

”Var har du varit?!” utbrast hon och slängde ut armarna. ”Förstår du inte hur orolig jag har varit för dig? Jag trodde du hade råkat ut får någon olycka och du svarade inte på mobilen!”

”Förlåt.”, sa jag tyst och sänkte blicken. Hon suckade lite. Hon tog ett steg mot mig och sa:

”Var har du varit?” fast nu med den snälla mammarösten som hon brukar använda när hon märker att jag eller min lillebror, Michael, är ledsna.

”Vid trädet.” svarade jag enkelt.

”Alex, vad är det nu som har hänt?” frågade mamma. Hon känner min alldeles för väl och visste att det var något när jag hade suttit vid trädet. Hon tog tag i min arm och ledde in mig i köket och vi satte oss ner vid köksbordet. Hon kollade med frågande blick på mig och väntade på att jag skulle börja prata.

”Jo…” började jag osäkert. ”Jag tror att jag har ändrat mig när det gäller Brookelle…” hennes ögon spärrades upp men hon nickade som ett tecken för att jag skulle fortsätta. ”Vi ska jobba på ett bildprojekt tillsammans… och när hon kollade på mig så var det med en sorgsen blick.”, sa jag tyst och kollade på mina händer.

”Bra.”, sa hon enkelt.

”Vadå bra?” frågade jag och kollade upp på henne.

”Det är bra att du har växt ifrån det där att du ”hatar” henne. Brookelle är en jättetrevlig tjej.” Jag bara kollade på henne.

”Jag antar det”, sa jag och ryckte på axlarna. Då slog det mig. ”Mamma, jag tror du har rätt.”