Falla för fienden
16.44
Brookelles P.O.V
Alex. Jag ska jobba med självaste Alex ”Mr. Jag tror att jag är något” Brody på bildprojektet. Han har alltid hatat mig. Jag har alltid hatat honom… tror jag. Det är bara så det ska vara. Vi ska väl inte vara vänner antar jag. Fastän jag vill. Vänta… nej. NEJ! Jag vill inte vara vän med Alex Brody. Inte. Ändå var det en röst i mitt huvud som sa att jag hade helt fel. Jag var så djupt försjunken i mina tankar att jag inte märkte att jag höll på att cykla in i någon.
”Hey!” jag kollade upp. Där satt Zac på marken. ”Du kanske borde kolla var du cyklar någonstans!”, sa han spydigt och reste sig upp och gick iväg innan jag ens hann säga förlåt. Perfekt! Nu kommer säkert Zac berätta det för Alex och han kommer att hata mig ännu mera. Inte för att jag bryr mig! Automastiskt trampade jag jättefort den sista biten hem. När jag var hemma slängde jag cykeln på gräsmattan och sprang in och slängde igen dörren efter mig.
”Hallå?” ropade jag från hallen. Inget svar. Ensam hemma. Annars bor jag här med min mamma. Mamma säger att pappa stack när han fick reda på att hon var gravid. Men vi klarar oss ganska bra själva. Fast det blir ju lite ensamt ibland för jag har inga syskon. Jag slängde mig på soffan och slog på teven. Men jag kunde inte koncentrera mig på teven för det ända jag kunde tänka på var hur det skulle gå att arbeta med Alex. Kommer det att gå åt skogen? Kommer vi att vara bättre vänner efter det? Kommer han att skita i att arbeta med mig? Så många frågor. Så få svar…
Jag måste ha somnat för jag vaknade av att mamma skakade min axel.
”Brooke… Brookelle, vakna!”
”Ja, jag är vaken!”, sa jag med en gäspning och satte mig upp. ”Jag ska jobba med Alex på ett bildprojekt.” slängde jag ur mig innan jag hann tänka.
”Jaså, har ni slutit fred nu?” frågade mamma lugnt.
”Nej.” svarade jag enkelt. ”Det var Mrs Wood som bestämde vem vi skulle jobba med.”
”Det kommer säkert gå bra, det är dags att ni blir sams nu tycker jag.”, sa mamma och kollade på mig med allvarlig blick. Jag bara ryckte på axlarna och kollade ner på mina händer. Mamma suckade och gick ut i köket. Mamma har rätt. Det vet jag att hon har. Det är bara omoget och hålla på så som vi gör. Mobilen vibrerade i fickan och väckte mig ur mig ur min dvala. Det var från Alex. Hur har han fått mitt nummer? Hur kommer det sig att jag har hans nummer..? Jag skakade av mig tankarna och öppnade meddelandet.
Hos mig kl 5?
Jag antar att han vill börja på bilden redan. Jag svarade med ett enkelt
Ok
Jag sprang upp för trappan och ställde mig framför spegeln. Egentligen bryr jag mig inte om hur jag ser ut när jag är med Alex. Men jag ville inte se ut som jag gjorde nu. Sminket var kletat och håret var tillplattat på ena sidan efter att jag hade sovit. Så jag sprang in på toan och tvättade bort sminket och borstade ut hårsprayet ur mitt hår. Sen sprang jag in på mitt rum igen och fixade till håret och la på nytt smink.
Tiden går jättesakta. Visaren på klockan går i slowmotion. Klockan stod på 16.44 så jag bestämde mig för att börja gå till Alex. Mamma var inte hemma. Hon skulle någonstans. Jag var alldeles för okoncentrerad för att lyssna på vad hon sa till mig. Med snabba steg gick jag ut i hallen och satte på mig skorna med skakiga händer. Varför var jag så nervös inför detta? Jag menar, det är bara Alex. Bara Alex… Jag drog på mig en kofta och gick ut i den ljumma sommarkvällen. Egentligen förstår jag inte varför jag gör det här överhuvudtaget. Det har inte riktigt sjunkit in att jag är på väg till Alex Brodys hus. Tiden gick fort. För fort. För att jag var alldeles för snart framme vid Alex hus. Jag tog ett djupt andetag och gick upp för trappan till hans ytterdörr och ringde med skakig hand på dörrklockan.
Alex. Jag ska jobba med självaste Alex ”Mr. Jag tror att jag är något” Brody på bildprojektet. Han har alltid hatat mig. Jag har alltid hatat honom… tror jag. Det är bara så det ska vara. Vi ska väl inte vara vänner antar jag. Fastän jag vill. Vänta… nej. NEJ! Jag vill inte vara vän med Alex Brody. Inte. Ändå var det en röst i mitt huvud som sa att jag hade helt fel. Jag var så djupt försjunken i mina tankar att jag inte märkte att jag höll på att cykla in i någon.
”Hey!” jag kollade upp. Där satt Zac på marken. ”Du kanske borde kolla var du cyklar någonstans!”, sa han spydigt och reste sig upp och gick iväg innan jag ens hann säga förlåt. Perfekt! Nu kommer säkert Zac berätta det för Alex och han kommer att hata mig ännu mera. Inte för att jag bryr mig! Automastiskt trampade jag jättefort den sista biten hem. När jag var hemma slängde jag cykeln på gräsmattan och sprang in och slängde igen dörren efter mig.
”Hallå?” ropade jag från hallen. Inget svar. Ensam hemma. Annars bor jag här med min mamma. Mamma säger att pappa stack när han fick reda på att hon var gravid. Men vi klarar oss ganska bra själva. Fast det blir ju lite ensamt ibland för jag har inga syskon. Jag slängde mig på soffan och slog på teven. Men jag kunde inte koncentrera mig på teven för det ända jag kunde tänka på var hur det skulle gå att arbeta med Alex. Kommer det att gå åt skogen? Kommer vi att vara bättre vänner efter det? Kommer han att skita i att arbeta med mig? Så många frågor. Så få svar…
Jag måste ha somnat för jag vaknade av att mamma skakade min axel.
”Brooke… Brookelle, vakna!”
”Ja, jag är vaken!”, sa jag med en gäspning och satte mig upp. ”Jag ska jobba med Alex på ett bildprojekt.” slängde jag ur mig innan jag hann tänka.
”Jaså, har ni slutit fred nu?” frågade mamma lugnt.
”Nej.” svarade jag enkelt. ”Det var Mrs Wood som bestämde vem vi skulle jobba med.”
”Det kommer säkert gå bra, det är dags att ni blir sams nu tycker jag.”, sa mamma och kollade på mig med allvarlig blick. Jag bara ryckte på axlarna och kollade ner på mina händer. Mamma suckade och gick ut i köket. Mamma har rätt. Det vet jag att hon har. Det är bara omoget och hålla på så som vi gör. Mobilen vibrerade i fickan och väckte mig ur mig ur min dvala. Det var från Alex. Hur har han fått mitt nummer? Hur kommer det sig att jag har hans nummer..? Jag skakade av mig tankarna och öppnade meddelandet.
Hos mig kl 5?
Jag antar att han vill börja på bilden redan. Jag svarade med ett enkelt
Ok
Jag sprang upp för trappan och ställde mig framför spegeln. Egentligen bryr jag mig inte om hur jag ser ut när jag är med Alex. Men jag ville inte se ut som jag gjorde nu. Sminket var kletat och håret var tillplattat på ena sidan efter att jag hade sovit. Så jag sprang in på toan och tvättade bort sminket och borstade ut hårsprayet ur mitt hår. Sen sprang jag in på mitt rum igen och fixade till håret och la på nytt smink.
Tiden går jättesakta. Visaren på klockan går i slowmotion. Klockan stod på 16.44 så jag bestämde mig för att börja gå till Alex. Mamma var inte hemma. Hon skulle någonstans. Jag var alldeles för okoncentrerad för att lyssna på vad hon sa till mig. Med snabba steg gick jag ut i hallen och satte på mig skorna med skakiga händer. Varför var jag så nervös inför detta? Jag menar, det är bara Alex. Bara Alex… Jag drog på mig en kofta och gick ut i den ljumma sommarkvällen. Egentligen förstår jag inte varför jag gör det här överhuvudtaget. Det har inte riktigt sjunkit in att jag är på väg till Alex Brodys hus. Tiden gick fort. För fort. För att jag var alldeles för snart framme vid Alex hus. Jag tog ett djupt andetag och gick upp för trappan till hans ytterdörr och ringde med skakig hand på dörrklockan.