Kill Your Darlings

Lund, Skåne, maj 2006

Köksdörren knarrade lätt när han försiktigt gläntade på den och kikade in i rummet. Det var tomt. Det hördes inga snarkningar från sovrummet och inget tv-flimmer ifrån vardagsrummet som det brukade.
Bra.

Han slank in, drog tyst igen dörren efter sig och försökte ignorera den dunkande värken under högra ögat. Syns inte, finns inte. Känns inte, finns inte.
Den metoden brukade funka för att glömma bort ovälkomna smärtor. Men idag var värken för stor, hela huvudet molade och det spände i tinningarna. Fan.

Med ett enda kliv var han framme vid den nymodiga frysen i rostfritt stål, tog ut en isblåsa som han brukade ha gömd längst in bakom fläskkotletterna och placerade den försiktigt på den heta upphöjningen under ögat.
Han lät undslippa sig en belåten suck innan han sjönk ner på en av köksstolarna och mötte sin blick i spegeln på den motsatta väggen.

Vilken fröjd för ögat du är då, tänkte han. Bokstavligen.

Det ljusbruna håret föll lätt ner över ögonen och dolde på det sättet effektivt ett blodigt skrapsår som täckte nästan hälften av pannan. Han var mycket blek idag, blekare än vanligt och det fick hans slående mörkblå ögon att stå i skarp kontrast mot huden.

Inga finnar, kunde han i alla fall trösta sig med, och inte har jag ärvt pappas krokiga näsa och utstående öron heller, tack gode Gud för det.

Men den här hade han lätt kunnat klara sig utan. Han flyttade isblåsan och under ögat hade huden redan börjat anta en mörkblå nyans. Inte för att det var hans första blåtira, men just den här typen av skada avskydde han mest, för den var så svår att dölja och bortförklara.

Ramlade nerför skoltrappan, tänkte han. Nej, den hade han redan använt en gång och den hade fått hans mamma att marschera raka vägen till rektorsexpeditionen och krävt att få ditsatt halkskydd på trappstegen.

Råkat gå i vägen för skolans boxningsteam, då?
Snälla nån, vem tror du att du lurar med den?
Okej, någon smällde upp dörren till kultursalen precis när jag skulle gå in?
Visst, det är bara det att du går den naturvetenskapliga linjen.

Han suckade. Sådana här dagar ville han bara fly till ett ställe i huset. Det enda stället där han kunde få vara ifred med sina tankar, borta från alla spegelblanka ytor och klanderfria möbler som resten av huset bestod av. Efter att ha hällt i sig två Ipren, slängde han den slitna skolväskan över axeln och begav sig mot andra änden av huset.

* * * *

Den instängda luften överväldigade honom för några sekunder när han slog upp dörren till vinden. Han nös ett par gånger och slängde en blick på dammtussarna som rullade ihop sig i hörnen.
Eftermiddagssolen kastade sina sista strålar in genom det lilla takfönstret och målade den östra väggen blodröd. Den utgjorde också den enda ljuskällan i det skumma vindsrummet.

Visst, det kanske inte såg mycket ut för världen och de flesta skulle nog föredra att vända på klacken i dörröppningen och hitta en trevligare, ljusare tillflyktsort, men för honom var det det perfekta gömstället.

”Vad ska vi läsa idag, då?” småsjöng han tyst för sig själv och föll på knä framför en mörk, uråldrig träkista vid det bortre hörnet.

Ärmarna var uppkavlade och avslöjade ett par seniga men starka armar när han började bända upp det tunga locket. Det krävdes alla hans styrka, men tillslut skymtades en glipa i träet som långsamt växte sig bredare. Gångjärnen gnisslade motvilligt när locket tillsist öppnades och for baklänges i golvet med en dov duns.

Böcker.
Så långt ögat nådde; böcker. En del var nästan lika stora som halva kistan, en del mindre än ett vykort, en del var tryckta på ett främmande språk, en del var så översållade med damm att man inte längre kunde se titeln. Men en sak hade de gemensamt; de var gamla, nötta och alla utstrålade de samma mystik, kunskap och löften om verklighetsflykt som en del böcker gör.
En guldgruva. En skattkista. Man kunde inte önska sig något bättre. Och det var bara hans.

”Hej”, viskade han bara och struntade totalt i hur löjligt det lät. Han drog in doften av gammalt papper och trycksvärta, njöt av fridfullheten som plötsligt la sig till ro inom honom.

Utanför började regndropparna falla mot fönsterrutan, först trevande, sedan mer kraftigt. Efter bara en kort stund hade himlen öppnat sig och vårregnet vräkte ned. Luften uppe i det lilla vindsskrymslet var fortfarande varm och torr, trots luftfuktigheten utanför och han lyssnade ett tag på ljudet av dropparna som slog mot takfönstret.
Här inne fanns bara han. Inget som kunde störa. Han slöt ögonen, lyssnade till sin egen andhämtning och sina lugna, regelbundna hjärtslag. Allt var tyst och stilla. Regnet fortsatte att stilla porla utanför.

Andas. Bara fortsätt att andas.

Först när han trodde han skulle somna, slog han upp ögonen och drog ett djupt andetag. Med en invand gest strök han bort luggen ur pannan och stack ner ena handen i kistan. Efter att ha kört runt med den som en plog ett tag, fiskade han upp en bok på måfå och kisade mot titeln.

Det var en mycket gulnad bok som såg nästan ut att falla sönder när han rörde vid den.
Han insåg att det måste vara en av de första upplagorna av Oliver Twist som någonsin getts ut. Okej, kanske inte den allra första, men den såg ändå ut att ha minst hundra år på nacken.
Han slog upp första sidan och såg att något var skrivet på pärmens insida, men bläcket hade fläckats ut så att man knappt kunde urskilja texten längre. Det enda han fick ut av det var:

”To m fr m a e”.

Det var något med boken som han inte riktigt kunde sätta fingret på och därför kunde han heller inte förklara varför han la den försiktigt åt sidan istället för ner i kistan, trots att han läst historien om den stackars gatupojken otaliga gånger förut.

Tiden led medan han plockade bland böckerna, ögnade igenom spridda stycken ur några få, men insåg till sin besvikelse att han redan hunnit läsa nästan hela kistans innehåll under alla de gånger han varit här. Precis när han var redo att ge upp, stötte hans fingrar på en bok allra längst ner i bottnen på kistan. Varsamt drog han upp den och höll upp den mot ljuset.

Det var en mjuk, ljusbrun pärm som omslöt gula, stela sidor. Boken hade en mörk fläck i övre, högra hörnet som om någon spillt kaffe där. Men det var titeln som fångade hans uppmärksamhet.

”‘Grace”

Så fort han yttrat orden, drog en varm vind genom rummet och rufsade lätt om hans hår. Lika snabbt som den kommit, var den borta. Han stelnade till och kastade hastig en blick bort mot vindsfönstret.

Det var stängt.

Regnet skvalade fortfarande utanför, men hade lättat en aning i styrka. Molntäcket började så sakta luckras upp.
Han huttrade till och vände sig mot boken igen. Den såg oskyldig och vanlig ut, men på något sätt visste han att den innehöll något som verkligen var allt utom det. Vad som fick honom att tänka det, visste han inte. Han visste bara att han var tvungen att läsa.
Grace?
Han suckade och stirrade upp i taket med boken i knäet.

Livet går vidare.
Vare sig man vill eller inte.
Även fast det känns omöjligt. Även fast hela världen jäktar runt en och man själv står still. Man går upp och man lever – andas, finns.
Man går vidare.
För att man måste det.
Och han ska klara det.

Han slog upp boken och började läsa.