Kill Your Darlings

Korgen slog mot Graces ben när hon visslandes svängde runt hörnet.
Hon hade varit på marknaden och handlat, just som Mor hade sagt till henne. Hon kastade en blick ner i korgen. Den svämmade nästan över av grönsaker, ost och skinka. Kålhuvudet låg i botten tillsammans med en burk marmelad som hon fått till ett bra pris, och hon log vid tanken på berömmet som köksan skulle ösa över henne.

Varför just hon hade varit tvungen att gå och handla den dagen, kunde hon inte förstå. I vanliga fall var det en av tjänsteflickorna som gjorde det, eller betjänten Herman. Men Mor hade envisats med att det var just hon som skulle gå till marknaden och att hon skulle ta med sig sin lillebror William.

William var fjorton år gammal, och en bortskämd pest. I alla fall enligt Grace. Visst hade han sina ljusa sidor, och hon älskade honom som en storasyster borde göra, men som alla äldre syskon hyste hon en evig tanke om att inget småsyskon i världen var lika enerverande som William.

Så, hon hade lämnat honom hemma. Hennes mor hade suttit i biblioteket uppslukad av en bok, så hon hade inte märkt hur Grace hade smugit sig ut och förbi utan sin lillebror.

Hon fortsatte gatan ner med djupa tankar om William när hon plötsligt kände rökdoften. Hon tittade upp och såg ett svart moln stiga mot himlen och hon blev medveten om skärrade röster runt omkring henne som ropade order och förfrågningar fram och tillbaka.

”Ó Tuathails hus brinner!” skrek en kvinna. ”Det är Ó Tuathails hus!”

Grace tappade korgen hon bar på.
Alla hennes varor trillade ut men hon lade inte märke till det. Potatisarna rullade ut på de smutsiga gatustenarna och blandades med lerigt regnvatten. Ett hästspann dundrade förbi och sånär som på välte Grace där hon stod.
Hon lyckades vrida sig i sista sekunden så att den motsträviga vagnen som bar på vattentunnor undvek att krossa henne med flankerna. Den instinktiva rörelsen väckte henne ur den första chocken och hon kastade sig framåt i rikting mot det brinnande huset.

Människans medfödda instinkt att fly vid fara blir ofta överskuggad av människans medfödda nyfikenhet. Självbevarelsedriften drunknar under begäret att få reda på vad som händer, och det var just detta som skedde när Grace på darrande ben försökte ta sig fram till Ó Tuathails hem.

Folk trängdes och armbågades för att ta sig fram fortast möjligt och få den bästa platsen. Grace kastade en blick på den skränande folkmassan, kastade sig på sina knän och började krypa mellan folks ben. Efter flera sparkar, ofrivilliga och medvetna sådana, var hon till slut framme vid den stora trevåningsbyggnaden. Röken steg rakt upp mot skyn och lågorna slickade väggarna. De vackra glasfönstren hade krossats av hettan och låg i bitar på gatans kullerstenar.

Grace hade flera skärvor i handflatorna, men hon brydde sig inte om det. En polisman stod och gestikulerade åt folkmassan, tryckte och gormade för dem att flytta sig bort från den uppenbara faran.

Grace slet i personen framför och ryckte sig framåt den sista biten mot polismannen.
”Familjen!” skrek hon, hes av röken och ansträngningen. ”Hur är det med familjen?”

Polismannen vände sig åt hennes håll, tryckandes och skrikandes för att få människor att backa.

”Familjen!” skrek Grace igen. Polisen såg på henne, noterade hennes smutsiga kläder och ovårdade hår, och gav henne en knuff i magen.

”Backa, flicka!” grymtade han och gav personen bredvid en armbåge i bröstet. ”Det finns inget kvar av värde här, din trasdocka.”

Grace grabbade tag i polismannens ärm och ryckte i den.
”Familjen”, flämtade hon. ”Hur är det med dem? Var är de?”

Polisen stannade upp. Han lade märke till hur Grace talade, som en belevad dam, och lade märke till hennes ljusa hy och klänningstygets fina kvalité under all gatusmuts.
Han kastade en blick upp mot huset som stod i fullan låga, tog sig en god titt på Grace igen, och kopplade samman två och två.
”Oh, Herre vår Gud…” sade han bara. ”Flicka lilla, jag är så ledsen.”

Grace blev helt stum. Orden hon försökte få över sina läppar vägrade lämna munnen. Hennes ben vägrade att bära henne längre, och hon föll ihop framför fötterna på polismannen. Hela hennes värld blev svart.

****

”Grace? Gracie?”

Någonting fläktade över hennes ansikte. Kall luft flöt över hennes ögonlock och kinder, vilket fick henne att pressa samman läpparna och stöna ljudligt när hon kände det stora såret i underläppen.

”Gracie, är du vaken?” sade en bekant röst strax bredvid hennes högra öra.

Ögonlocken var tunga som bly, och den mörka världen var ett slags skyddsomslag. Hon ville inte slita bort den bommullsliknande tillvaron för att mötas av en ännu mörkare och vassare verklighet.

”Gracie”, sade den bekanta rösten. ”Gracie, du måste titta på mig.”

Hon lyckades mumla fram ett otydligt ”Vill inte”, men rösten var obönhörlig.

”Grace, titta på mig. Du måste vakna nu! Vi har inte mycket tid!”
Rösten lät pressad och orolig.

Han är stressad, tänkte Grace lulligt. Varför är han stressad?

”Grace Elizabeth Ó Tuathail, om du inte vaknar nu så tar jag Brym och lägger honom på elden!”

Grace flög ur sängen som skjuten ur en kanon. Brym var hennes älskade nallebjörn som modern en gång gett henne som ursäkt för att barnen inte fått följa med på en av föräldrarnas resor. Hon älskade den leksaken mer än hon vågade berätta för någon. Tydligen hade denna person ändå funnit ut hennes hemlighet, och utnyttjade det nu på det nedrigaste vis.

Grace stod och svajade på plats utan att ha öppnat ögonen. När hon lirkade isär ögonlocken med hjälp av ren viljestyrka kunde hon se en lång och smal figur, svagt framböjd, granska henne oroligt.
”Grace, min vän, är du vaken?” frågade figuren henne när hon tog ett ostadigt steg framåt.

Hon mumlade något ohörbart till svar, snubblade fram ytterligare några steg innan hon kastade sig i armarna på sin butler och började gråta okontrollerat.
Den gamle mannen klappade henne tafatt på huvudet och försökte behärska sina egna känslor när den gråtande flickan släppte ut all sin sorg.

”De är borta, George! Alla är borta!”

”Jag vet, min vän”, svarade han bara och hyssjade Grace såsom han alltid gjort när hon varit upprörd eller ledsen. Butlern hade alltid varit Graces favorit bland de anställda. Oberoende om huruvida många barnflickor det fanns, var det bara George som hade hennes tillit och respekt, och hon ur tjänarstaben var det bara butlern som kunde få henne på bättre tankar.

När gråten övergick till snyftningar och sedan till hulkningar tog George ett stadigt tag om Graces axlar. Han ledde henne tillbaka till sängen och bad henne sätta sig ner. Han drog fram en pall ur en vrå och satte sig mitt emot henne med hennes smala händer i sina.

Grace var äntligen tillräckligt medveten om sin omgivning att hon lade märke till att hon var i ett främmande rum. Taket var lågt och lutade, golvbrädorna var lösa och fulla av stickor och den förut gulblommiga tapeten var sjaskigt grå med flera olika sorters fläckar. Hon rös till.

”Var är vi, George?” frågade hon, då hon märkte att butlern följde hennes blick.

Han log svagt, men det var ett leende som inte nådde ögonen. ”Vi är hos min systerdotter, Grace. Hon bor här.”

Grace frynte på näsan. ”Hon borde ta och fixa upp stället”, sade hon ogillande.

George såg på henne. ”Grace, du är i fara”, viskade han. ”Du måste fly.”

Grace, som hade studerat en sliten gammal byrå väldigt ingående, vände sig snabbt om och spärrade upp ögonen av rädsla. Åter igen kände hon doften av bränt trä och otvättade folk som trängdes, hon såg flammorna slicka hennes älskade hus och hon såg sin familj som obönhörligt försvunnit i lågorna.

”Det var en mordbrand, Gracie”, fortsatte George, som om han kunnat läsa hennes tankar. ”Det var meningen att ni alla skulle försvinna, men du var inte där. De vet de inte än, men om de får reda på att du lever så kommer de att förfölja dig tills den dagen då du…!”
Hans röst bröts och han tittade bort. Grace såg en tår sakta rinna över hans kind.

”Vem?” viskade hon hest. ”Vem skulle kunna göra något så hemskt?”

Hennes tankar for runt i huvudet som efter ett hårt slag mot nacken, och hon kunde inte längre fokusera blicken. Människors ansikten genomsyrade hennes tankar och hon undrade om hon någonsin träffat sin familjs mördare.

Den som ville mörda henne också.

Hon hade inte väntat sig något svar, men butlern fann sin röst och svarade:
”Jag såg en person smyga runt utanför huset innan jag gick. Jag tror han väntade på mig, att jag skulle försvinna, innan han… utförde sin uppgift. Så att det kanske skulle se ut som en olycka. Din far var aldrig något bra på att tända en brasa. Han såg mig inte, men jag kände igen honom. Det var Frank Reigh, Bartholomew Smiths livvakt.”

Grace drog snabbt in ett andetag. Nästa kom kvickt därefter, och snart hyperventilerade hon. Bartholomew Smith. Hennes fars kompanjon, rik och kvicktänkt och en kär vän till familjen. Inte för att hon, Grace, kände till mycket om honom. Det var inte ofta hon tilläts vara i närheten när hennes fader diskuterade affärer, men ibland stannade Smith över på middag, och då var han en karismatisk figur, harmlös till sinnet men obarmhärtig i affärer.

”Nej”, svarade hon andlöst på sina farhågor. ”Aldrig. Nej, Gud, nej!”

George såg tvivlet spegla i hennes ögon, och han klappade henne sorgset på kinden.
”Jag var med din far och Mr. Smith en gång inne på din fars kontor. De ville att jag skulle bevittna ett dokument, som tydligen var viktigt. Det var din fars och mors testamente.”

Han såg förvirringen och oförståelsen i Graces ansikte, och han suckade djupt.
”Jag hann inte se allt för mycket, utom att vid dina föräldrars bortgång skulle deras förmögenhet delas upp mellan er två barn”, Grace kände en krampaktig känsla någonstans i hjärttrakten när hon tänkte på William. ”Men utifall att en av er, eller båda, inte skulle vara vid livet så skulle alla rikedomar övergå till det överlevande syskonet, någon av era efterkommande om ni hade barn, eller, slutligen; mr. Bartholomew Smith.”

Grace kände skräcken krypa uppför hennes ryggrad och gripa tag i hennes sinne med en kloförsedd hand. Paniken trängde på och hotade att återigen få henne att agera på endast instinkten, och just nu talade varenda instinkt om för henne att hon antingen skulle fly, eller dödas.

Ilskan övermannade henne temporärt, och George släppte taget om hennes händer när de klämde åt allt för hårt kring hans gamla seniga fingrar.

”Det är inte det värsta, Grace”, sade han till henne när han såg henne försöka tugga sig igenom underläppen i ren frustration. ”Bartholomew Smith utsågs också som din och Williams vårdnadshavare, ifall något som detta skulle hända.”

Grace ögon var höljda av ren avsky när hon reste sig upp och sparkade till den gamla byrån i ren vanmakt. Hon skrek till av smärta och ilska, men besinnade sig innan tårarna kom igen.

”Så vad ska jag göra nu?” frågade hon sin gamle vän medan hennes ögon immade igen och snyftningarna gjorde sig gällande.

”Fly, Gracie. Fly.”