Kill Your Darlings

Bartholomew Simmons satt nersjunken i en bekväm länsfåtölj bakom sitt enorma skrivbord i polerat ek. Utanför öste vårregnet ner, som det sig bör vid den här årstiden på Irland, men inne på det imponerande kontoret brann en varm brasa i kakelugnen och lågorna slickade skorstenens kala väggar.

Bart Simmons mådde inte bra.

Utifrån gav han sken av att vara samlad och lugn där han satt och metodiskt bläddrade igenom pappersmappar – men tittade man närmare kunde man se en lätt ryckning vid vänstra ögat som inte ville ge med sig, eller hur hans fingrar oupphörligen trummade rastlöst på bordsskivan.

Den förgyllda bordsklockans tickande var det enda som bröt tystnaden i rummet, men plötsligt hördes steg utifrån som hastigt närmade sig den stängda dörren. Simmons höjde blicken och väntade. I nästa sekund knackade det på dörren till kontoret och en tjänare stack in huvudet.
”Jag ber om ursäkt, sir, men ett bud har anlänt med ett brev. Han påstår att det är viktigt.”

”Släpp in honom”, befallde Simmons och lade ner bläckpennan.

”Ja, sir.”

Betjänten försvann, men kom raskt tillbaka med en genomblöt man i släptåg. Besökaren såg ut att ha ridit hela natten, det avlånga ansiktet var vitt och tärt och vattnet droppade av hans kläder ner på mattan – men han sträckte på sig och försökte se så värdig ut som situationen tillät.

”Mr Knight”, tillkännagav betjänten och avlägsnade sig därefter.

Mannen bugade sig lätt innan han harklade sig. ”Det är en ära att få träffa er, mr Simmons. Får jag så blygsamt påpeka att ni är ännu mer respektingivande och mäktigare i person än vad som har sagts om er.”

Simmons höjde ett ögonbryn. ”Och vad är det som sägs om mig?”

”Bara att ni är en mästare, sir, en ren mästare. Det sägs att ingenting är omöjligt för er, att ni med blott en fingerknäppning kan ändra en mans livsöde; få honom halshuggen eller överröst med pengar. Ingen vågar sätta sig upp mot en man som ni och de få som varit så dåraktiga har genast försvunnit och aldrig hörts från igen. Ni är i sanning en mästare, sir, en ren mästare!” Mannens ansikte lyste med en beundran och iver som blev starkare ju längre in i sin utläggning han kom.

”Stora ord, mr Knight, stora ord. Om de är sanna eller ej, kan jag inte säga. Jag är en ödmjuk man som inte är mycket för självsmicker.” Simmons blinkade småleende mot sin besökare, som såg ut att bli alldeles till sig av glädje över denna gest, men ordnande hastigt med sina ansiktsdrag.

Simmons blev åter allvarlig, lutade sig bakåt i sin stol och knäppte händerna på magen.
”Så för att komma till saken, mr Knight: jag hör att ni har ett brev med er till mig?”

Ynglingen blev i ett kort ögonblick stående och såg förvirrat på mr Simmons, men sedan fann han sig, mindes sitt uppdrag och stack ner handen i rockens innerficka. ”Självfallet, sir, förlåt mig.”

Han drog upp ett tunt kuvert som klarat sig oskatt från skyfallet utanför och lade det på skrivbordet bredvid den lilla flaskan med blått bläck. Simmons granskade honom noga medan han sprätte upp brevet.
”Och ni har ingen aning om vad som står i meddelandet?”

Mr Knight gjorde stora ögon. ”Åh nej, sir, det försäkrar jag er. Jag fick bara instruktionerna att lämna ett brev till Bart Simmons klockan åtta denna torsdag kväll. Det är allt jag vet.”

Simmons kastade en blick på bordsuret. ”Och det verkar som om ni är en väldigt punktlig man också, mr Knight.”
Han vecklade ut pappret och läste det utan att röra en min. Länge satt han och stirrade ner på det, medan unge mr Knight tålmodigt väntade med händerna på ryggen.

Tillsist strök Simmons sig över sina korta mustascher, vecklade ihop brevet och viftade med handen åt mr Knight.
”Jag är nöjd mer er insats, mr Knight, ni ska få vad ni förtjänar. Ni kan gå.”

Den unge mannen sken upp, kinderna färgades lätt ljusrosa och med en bugning avlägsnade han sig från kontoret, och lämnade Simmons ensam.
Denne satt stilla ett ögonblick och stirrade in i öppna spisen, fortfarande helt allvarlig. Sedan sprack hans stela ansikte plötsligt upp i ett stort leende och han började gapskratta. Kluckande slog han handen på knäet och torkade glädjetårarna som sprang fram ur ögonvrårna. Skrattet var så innerligt att det skulle ha varit smittsamt ifall det inte hade haft en sådan oroväckande klang.

När han hade hämtat sig tillräckligt, sträckte han ut handen, öppnade en av skrivbordslådorna och fick upp en liten klocka som han ringde i. Genast dök betjänten upp i dörröppningen.

”Hämta en flaska med konjak, Giles.” sa Simmons, fortfarande småskrattande.

”Självfallet, sir. Får man möjligen fråga vad som tillåter sådana utsvävningar en kväll som denna?”

”Flickan är död, Giles; död. Nog vågar jag påstå att en sådan händelse är värd att fira!”

Betjänten nickade, alltför van vid att försöka – och misslyckas - att förstå sig på sin herres affärer och gick efter konjaken.
Simmons lutade sig tillbaka i fåtöljen med en tillfredsställande suck och tittade upp i taket med ett småleende lekande i mungipan. Hela hans uppenbarelse var förändrad; spänningen i hans axlar hade släppt och ryckningarna under ögat upphört.

Uppdraget är utfört. Den osnutna flickungen är död; förmögenheten är äntligen i den rättmätiges händer!

Han gnuggade belåtet händerna. Äntligen började saker och ting gå som de skulle.