Kill Your Darlings

Några dagar senare hade det udda paret nästan lyckat ta sig fram till sina drömmars mål; London. Under resans gång hade Grace fått lära sig ett och annat om den här nya verkligheten runt omkring henne – den här världen som var så långt ifrån hennes trygga, avskärmade rikemansliv i Dublin som man kunde komma. Pengarna som George hade lyckats skrapa ihop räckte precis för att ta sig till London någorlunda komfortabelt, och när Grace i förbifarten hade nämnt den totala summan för Ellie hade dennes ögon lysts upp av positiv överraskning. Trots det hade blondinen rått Grace att spara pengarna tills de hade kommit fram till huvudstaden, eftersom hon skulle behöva ett sparkapital ifall allt inte gick enligt planerna. Dessutom lyckades Ellie alltid på ett eller annat vis hitta ett bra ställe för dem att bo längs vägkanten helt gratis.

Tja, bra och bra, förresten... De fick tak över huvudet och en säng att sova i varje natt. Men av någon anledning så verkade Ellie alltid försvinna när de väl funnit sig tillrätta i sitt rum. När de hittade ett värdshus som såg acceptabelt ut gick Ellie in först för att prata med ägaren. En stund senare kom hon tillbaka igen och uppmanade milt Grace att ta sin väska och följa med in.

Grace hade en gång dristat sig till att fråga varför hon inte kunde få följa med när Ellie pratade med värdshusägaren. Enligt Grace så var Ellie en trevlig flicka. Enkel, kanske, men trevlig. Grace hade föreslagit att hon, som var utbildad i konsten att konversera och debattera, kanske hade en bättre chans att få ner priset på rummet och därför istället var bättre lämpad till att sköta samtalet med värden.

Ellie hade ursinnigt vägrat, och det var första och enda gången som Grace hade sett den vackra, lättsinniga flickan vredgad. Det skrämde henne – inte på grund av ilskan som hennes nyfunna vän utstrålade, utan det faktum att hon ovetande hade lyckats göra Ellie upprörd. Grace visste att hon aldrig skulle ha kommit så pass långt på sin flykt från Irland om det inte hade varit för Ellie, så därför teg hon efter det och lät väninnan ta hand om nattlogin. Efter ett tag lyckades hon till och med ignorera de rytmiska, dunkande ljuden på andra sidan sovrumsväggen, Ellies rufsiga hår och blodsprängda ögon, och värdens svårtolkade blick som alltid vilade några sekunder för länge på dem morgonen därpå.

Det var ju inte alltid som Ellies taktik fungerade, naturligtvis. Mer än en gång hade Grace bevittnat hur hennes väninna blivit utslängd genom dörren tillsammans med en strid ström av upprörda rop och Bibelcitat. Vid sådana tillfällen sprang hon alltid fram och hjälpte Ellie upp på fötter igen. Efter att ha borstat bort grus och smuts från klänningen, sträckte Ellie envist på nacken och tillkännagav med tillkämpad munterhet att de skulle bli tvungna att fortsätta gå en liten bit till den natten.
Hennes energi tycktes aldrig sina.

****

Den här natten var en sådan natt. De senaste par tre dagarna hade Grace och Ellie haft svårigheter att hitta någonstans att övernatta, och av någon anledning hade Grace också en känsla av att någon övervakade varje steg de tog.

Hon kastade ideligen blickar över axlarna och försökte få syn på källan till hennes obehag, men det var aldrig någon där. Ändå kröp oförklarliga kalla kårar längs hennes ryggrad och hon kom på sig själv med att önska att hon hade haft sin trygga gamla hund Arcas i hälarna. Men, tänkte hon motvilligt, han omkom väl också i den helvetiska branden, precis som alla andra. Precis som alla andra… Hon tvingade sig själv snabbt att tänka på något annat.

Det var så länge sen solen gått ner att Grace började misstänka att den snart skulle vara på väg upp igen. Hennes rygg och fötter värkte och hon kunde inte tänka ordentligt. Hjärnan var lika mossig som en gammal svamp och hennes trötta ögon fick kisa för att kunna urskilja något.
Men Ellie trampade målmedvetet på genom det öde landskapet och visade inga tecken på att vilja vila. Något sa Grace att nattliga vandringar inte var något främmande för den unga flickan.

”Ellie?” fick Grace tillsist fram mellan gäspningarna.

”Ja, vad är det, gumman?” svarade Ellie tankspritt och tog ett stort kliv över en vattenpöl på grusvägen.

”Ellie, jag tror faktiskt inte att vi kommer hitta några fler hus i natt. Titta på oss:” – Grace svepte med handen över den mörklagda, tysta landsvägen – “vi är mitt ute i ingenstans. Tycker du inte... Tror du inte att det vore bäst ifall vi bara sov... du vet; här?”

Det tog Grace emot att få fram de orden, det gjorde det verkligen. Hon hade aldrig kunnat tänka sig att en dam av hennes börd en dag skulle sova ute på den våta marken under bar himmel som en annan tiggare! Men hon var så utmattad att det snurrade i huvudet och hon var rädd att om hon var tvungen att ta ett enda steg till skulle hon kollapsa.

Ellie vände sig om och blickade ner på henne med lätt rödkantade ögon. ”Sluta nu, det bor alltid någon längs sådana här landsvägar! Om vi bara går en liten bit till –”

”Ellie…”

Ellie såg ner på sin skyddslings bleka, bedjande ansikte och de bestämda draget runt munnen mjuknade. Men en djup suck gav hon upp.
”Åh, men så låt gå då! Vi övernattar här. Men kom inte och skyll på mig imorgon bitti när du upptäcker att du har sovit i en myrstack eller nåt.”

****

Grace låg på rygg och blickade upp på den mörka stjärnhimlen. Månen sken full och klar ner på henne och fick henne att känna sig trygg på något sätt. Det var samma måne som på Irland; samma måne som lyste på alla länder, var man än befann sig. Hon hade inte mycket med sig hemifrån, men det här var en sak som de inte kunde ta ifrån henne. Hennes måne.

Det var fånigt, men så var det. När hon var liten hade hon ofta pratat med det vita klotet i sin ensamhet och döpt den till Luna.

Grace vred lite grann på sig i det fuktiga gräset. Det här var faktiskt inte så hemskt. Det var en ljummen natt och Ellie hade så vänligt erbjudit sig sin kappa som täcke till Grace innan hon gått iväg efter pinnar och grenar till en brasa. Hon var varm, bekvämt nerbäddad och kände att sömnen inte var långt borta.

Allt var stilla. En uggla hoade i bakgrunden. Björken ovanför deras sovplats rörde sig inte alls i den ovanligt fridfulla nattluften.

Graces ögonlock blev tyngre. Avlägset undrade hon vad som tog Ellie så lång tid att hämta upp några vedpinnar. Det var inte direkt som om det var ont om dem – tvärtom hade Grace flera gånger under ljudliga svordomar varit nära att bryta fötterna av sig på de otaliga nedregnade trädgrenarna på landsvägen.

Det gick några minuter. Ellie hade fortfarande inte kommit tillbaka.

Graces hjärta började bulta snabbare och sömn var nu uteslutet. Något var fel, hon kände det. Känslan av övervakning som förföljt henne hela dagen blossade nu upp starkare än någonsin. Ellie hade aldrig tidigare lämnat henne ensam under såhär långa stunder; till och med när hon pratade med värdshusinnehavarna hade Ellie alltid placerat henne bredvid en snäll gammal kokerska eller någon annan pålitlig person.

En plötslig, kall vindpust fick Grace att sätta sig käpprak upp i den torftiga bädden. Håren på hennes armar stod i givakt.

”Ellie?”

Inget svar.

Grace reste sig på lätt skakiga ben. Hon hade ingen som helst aning om varför hon kände som hon gjorde, men hon bestämde sig på att lita på sin intuition. Den hade räddat henne förut. Och det som oroade Grace mest var att det var för tyst. Hon borde höra Ellie rumstera runt bland löven i sin jakt på brännbart material eller i alla fall några nattdjur springa omkring på marken eller någonting – men allt var stilla.

Grace började hastigt gå bort mot det håll hon sett Ellie försvinna. Den svala nattluften torkade hennes svettiga panna, men var inte tillräckligt stark för att kunna kyla ner hennes heta ansikte. Grace föreställde sig sitt ansikte i samma färg som en tomat. Gräset prasslade tyst runt fötterna på henne när hon banade sin väg genom ängen.

”Ellie?” väste hon ut i den mörka natten. ”Ellie?”

En stor ek reste sig framför henne och dess höga, tjocka lövverk skymde helt månen. Men det var inte den magnifika kronan som fångade Graces uppmärksamhet; det var något som stack fram bakom den tjocka stammen, nere vid rötterna

En fot.

Allt blod lämnade Graces huvud, marken gungade till under henne och kylan spred sig snabbt i hennes kropp.

Hon går närmre, fast hon vill stå kvar, men fötterna leder henne närmare och närmare eken och nu är hon framme och hon ser något hon inte kan förstå, hon ser det, men hon ser det inte, nu blundar hon, nej, hon tittar, hon stirrar; glor, och hör ett högt, klagande jämmer och hon undrar var det kommer ifrån och nu inser hon att det kommer från henne själv och hon skriker; hon ryter fram hemska ljud som hon aldrig kunde tro hon var kapabel till, men hon vet ju att det här inte händer, hon vet att hon drömmer för hon ser inte det hon ser, hon ser inte det människoliknande knytet som ligger slängt på marken, hon ser inte Ellies blåa, skräckslagna ansikte och ögonen som stirrar tomt ut i intet och hon ser inte snaran som är knuten så hårt runt hennes vackra, vita hals att huden runt repet är blå och lila och rödfläckig och herregud, herregud, herregud, och hon ser inte den svullna tungan som verkar tre gånger så stor som normalt och som har tryckts ut ur hennes mun på något konstigt vis och hon sitter ner på marken nu, för hennes ben bär inte längre för allt det här är ju på riktigt; det är så riktigt så det finns inte och nu står hon på alla fyra och kräks rätt ner på marken och hon hulkar och snyftar, men det kommer inga tårar så det är torra snyftningar, och nu reser hon sig från den fuktiga jorden, svajar lätt och stirrar ner på trasdockan på marken som ser så bekant ut och nu hörs den där jämmerlåten igen, nu hörs det där förvrängda skriket igen; var kommer det ifrån?, och magen vänder sig på nytt, men nu finns det inget kvar att spy upp, så hon vänder om och springer, rusar bort från trädet och det som ligger därunder; bort från det hon har sett, bort från det som inte möjligen kan existera, men som på något sätt, säger en röst långt bak i hennes huvud, faktiskt finns, det existerar verkligen, det har hänt, du har sett det du såg: din vän är borta, din vän är död, Ellie är mördad, för mördad måste hon vara, det är ingen olyckshändelse och hon springer, fötterna slår mot marken, hon flyger fram utan att veta vart hon ska, för hon måste bara bort, bort från det hon har sett; bort från det som inte möjligen kan existera.

Men som ändå gör det.

****

I horisonten började de första solstrålarna färga himlen ljusare. Mörkret jagades bort och stjärnorna bleknade hastigt. En kylig morgonbris svepte över landskapet och fick grässtråna att vaja harmoniskt i vinden. I ett närbeläget träd hördes dagens första fågelkvitter.

En ny dag tog sin början.