Kill Your Darlings

”Helvete…”

Grace stirrade in i ögonvitorna på det hundliknande rovdjuret. För ett ögonblick var deras blickar sammanlänkande och Grace kände hur hennes knä började skaka.
Hon kom plötsligt att tänka på den gången då hennes far hade tagit med sig henne och William ut i naturen för att lära dem mer om deras omgivning. Fadern hade föreläst länge och entonigt och fullständigt tråkat livet ur hennes lillebror. William hade alltid haft svårt att koncentrera sig på saker han fann ointressanta och biologi kunde han knappt bry sig mindre om.

“Kan inte far lära oss något användbart för en gångs skull?” hade han gnällt, just som den rundlagde mannen varit i färd med att lära dem skillnaden mellan två identiska svampar.

Själv hade Grace svårt för att hålla ögonen öppna, men det hindrade inte henne från att klappa till sin bror i bakhuvudet. Hennes far hade tillrättavisat Will, förebrått Grace för att hon slagit sin lillebror och sedan mer noggrant visat avvikelsen mellan svamparna. Grace hade fortfarande inte kunnat skilja dem åt.

På vägen tillbaka till gläntan där de bundit hästarna, hade de plötsligt hört en blodisande morrande. Skrämda snodde de runt, men upptäckte till sin lättnad att det bara var två rävar som slogs om en död fågel. Trots det hade Graces far bestämt sig för att det var dags att barnen lärde sig hur kan skyddade sig mot naturen, och därpå gett dem några tips hur man överlevde en vilddjursattack
Hon hade nästan gapskrattat när han hastigt gick igenom hur man handskades med vargar – den sista vargen på Irland dog ut för över hundra år sedan.

Och ändå – här stod hon nu, öga mot öga med en enorm, grå hund som inte kunde vara något annat än just ett utsvultet vilddjur. Hon valde att kalla den för varg – något annat hade varit en skymf mot dess storlek.

Grace rycktes snabbt tillbaka till nutid när vargen morrade lågt mellan tänderna. Hon höjde nävarna och placerade högerarmen framför halsen ifall vargen bestämde sig för att ta dödssprånget. Hon ställde sig stadigt med benen isär och försökte se stor och självsäker ut. Omedvetet hårdnade hennes blick när hon högt och skarpt sa:

“Kom igen då, ditt stora skrälle! Jag är redo!”

I nuläget var vargen ensam. Flocken kunde inte vara långt borta, men Grace ignorerade minnet av hur hennes far berättade för henne hur vargar jagar. Hon var tvungen att vara stark.

Det tog något ögonblick för vargen att anpassa sig till sitt bytes nya sinnesstämning. När den tillsist insåg att det inte skulle bli lätt att fälla henne ensam, backade den långsamt bakåt. Buskarna rasslade svagt när vargen försvann dit den kommit ifrån.

Grace blinkade förvånat till, men tillät sig inte slappna av. Inte än. Hon hörde sin far säga, i samma röst han använt när han berättat godnattsagor, att vargar var som bin. När de hittat en pollenfylld blomma rapporterade de omedelbart tillbaka till sina vänner.
Utan att tänka efter grabbade hon tag i sin axelväska och rusade ut ur skogen.

“Gode Gud”, kved Grace och hennes ben sprang fortare än hon trodde var möjligt, “gode Gud!”

Hon undvek automatiskt träden, snubblade över stenar och rötter, men tillät sig inte att sakta ner. Hon flydde som om Djävulen själv jagade henne, och kanske gjorde han det också. Tillslut såg hon hur träden och buskarna började tunnas ut, men vetskapen om att hon snart var ute ur den helvetiska skogen fick henne endast att öka takten. Det fanns inte tid att vila.

När hon passerade det sista trädet tillät hon sig själv att sakta ner till ett lite lugnare tempo. Hon drog ett andetag som fick hennes lungor att skrika i protest. Hennes klänning klibbade fast vid kroppen, hon var täckt av svett och tårarna rann nerför kinderna. Hennes långa lockar flög runt huvudet och skymde sikten, och hon tog sig nerför branten på ren envishet. Aldrig i livet att hon skulle bli lunch åt de där smutsiga, avskyvärda hundarna!

Hon nådde slutet på kullen och såg sig om. Nedanför kunde hon se utkanten på en stad, Dublin kanske, men Grace var inte säker. Så sällan blev hon utsläppt från den rika delen av Dublin, att hon inte hade någon aning om hur de fattigare områdena såg ut. Hon hade knappt någon vetskap alls om världen utanför hennes egen skyddade lilla bubbla.

Hon snuddade vid väggen på det första hus hon kom fram till, och när hennes händer kände det kompakta materialet, sjönk Grace ihop och började skaka okontrollerat.