Kill Your Darlings

Grace stod nere vid hamnen och såg småbåtarna lägga ut. Måsarna skrek högt ovanför hennes huvud, och stanken av rå gammal fisk täppte igen hennes luftvägar.

Hon hade aldrig varit mycket för fisk.

Män skrek högljutt åt varandra med råa ord som fick det att isa längs Graces ryggrad.

”Mor hade aldrig accepterat sådant språk”, viskade hon tyst för sig själv. Hon såg plötsligt för sitt inre öga sin mors raka, spända gestalt. Det stramt bakåtkammade håret samlat i en knut i nacken, axlarna stela och ryggen som en spik. Hon bar alltid händerna knäppta över mellangärdet och läpparna var för det mesta hårt hopknipa.
Graces far hade varit den enda som kunde få den vackra men stolta Ana Brenda Ó Tuathail att le. Hans skratt var bullrande och smittsamt, och hans ögon lyste alltid av kärlek till sin hustru och sina barn.

Tanken på hennes far fick Graces ögon att imma igen, och i sitt huvud hörde hon hans röst, det allra sista han sade till henne:
”Gracie”, hade han tålmodigt proklamerat när hon hade protesterat emot att ta med sig William till torget, ”så besvärlig är din lillebror inte. Ta nu med honom så att han lär sig lite folkvett, innan han blir för gammal och för stolt för att erkänna att han faktiskt inte vet någonting alls.”
Grace hade muttrat något ohörbart, och fadern hade spänt sina oceanfärgade ögon i hennes identiska.
”Grace Elizabeth Ó Tuathail”, hade han strängt sagt och betonat varenda stavelse, ”du är min enda dotter och jag älskar dig, och Willie är min ende son och jag älskar honom med. Men jag är din far och när jag säger att du ska ta med dig din bror till marknaden, så ska du lyda, oavsett vad du tycker.”
Grace hade snörpt ihop läpparna, men hon hade givit upp inför övermakten. ”Ja, far.”
Brian Ailbhis Ó Tuathail hade blitt klappat henne på kinden och lutat sig tillbaka i fåtöljen som stod i den lilla salongen.
”Du är en duktig tös, Gracie. Ta det nu försiktigt och ta väl hand om din bror när ni är ute.”

****

En blött plaskande på hennes högra axel drog tillbaka Grace till nuet. Förvirrad drog hon in hakan, kikade ner och upptäckte en färsk måsskit som sakta rann nerför hennes tygklädda överarm. Fördömt! Förövaren i fråga flög högt ovanför i skyn och skrattade retsamt åt hennes olycka.
Grace kisade upp mot himlen och svor högljutt, vilket fick förbipasserande att häpet vända sig om. Fortfarande mässande svordomsramsor, lirkade hon ner fingrarna i sin vänstra ärm, fick upp en näsduk och drog bort klumpen i tre tag.

”Förbannade måsajävel, om jag vore hemma skulle jag få George till att skjuta dig och servera dig till katten!” fräste hon och duttade bort de sista fläckarna från axeln med näsduken.

Med avsmak höll hon den nu aningen solkiga näsduken mellan tummen och pekfingret och såg sig om efter en avfallstunna att lägga den i. När hon inte fick syn på någon, ryckte hon på axlarna och slängde helt sonika den nerfläckade tygbiten över kajkanten, ner i havet.

Grace suckade och torkade bort en svettdroppe från tinningen. Magen värkte av hunger, huvudet surrade av tankar och utmattning och benen kändes svaga och ostadiga under henne. Av alla människor som trängdes i den snabbt mörknande hamnen, var hon just nu nog den som var minst lämpad för äventyr och hastiga flykter.

Nåväl.
Nu var hon i alla fall här. Hon hade genomfört de vaga order hon fått och nu kunde hon inte göra mer än att vänta på George. Så snart han kom skulle de sätta sig ner i lugn och ro och reda ut det här och hon skulle få reda på vad det egentligen var som pågick.

Men om han skulle hitta henne i den här trängseln, var det säkrast att hon satte sig någonstans där hon syntes bra. Högt upp, slog det henne; hon måste komma så högt upp som möjligt.

Grace såg sig om och hennes blick föll på en trång pub där glad fiolmusik dansade ut genom de öppna fönstren. Vid gaveln stod där en kraftig trätunna med ett fastspikat lock, som var nästan lika hög som hon själv. Perfekt. Om hon nu bara kunde komma upp dit…

Hon manade sig igenom folkträngseln, råkade sätta armbågen i en fet dams mage och bad om ursäkt när hennes flygande hårman fick en man med yviga, svarta mustascher att nysa häftigt.
”Inte så fort, lassie”, snörvlade mannen, grep tag i hennes arm och svepte med obehagligt gillande blicken över hennes gestalt. ”Vad gör en sådan förtjusande ung dam på ett sådant här ställe vid den här tiden? Och alldeles ensam, till på köpet. Kom med här, så ska jag eskortera er till en lite trivsammare plats.”

Han började dra i Grace’s arm med hon slet artigt tillbaka den.
”Ingen fara sir, min far väntar på mig där inne,”, hon pekade på puben några meter ifrån dem, ”så om ni ursäktar…”

Utan att vänta på svar, vände hon på klacken och försvann i folkmyllret. Mannen hade gett henne kalla kårar, men hon var övertygad om att han inte skulle göra några fler närmande med så mycket folk omkring dem. Ändå sneglade hon över axeln både en och två gånger tills hon var framme vid tunnan.

Men en adelsdams försiktiga rörelser klättrade Grace upp på det stadiga träföremålet och drog kjolarna lite tätare om sig när hon väl satt sig till rätta. Kvällsvinden rufsade om i hennes lösa hår och fick henne att huttra en smula. Det kanske var vår, men det var sannerligen ännu inte riktigt varmt. Den tunga doften av fisk och rutten tång hade överväldigat henne när hon först kommit ner till hamnen och fått henne att förfärat slå handen för mun och näsa, men nu när hon hade vant sig kändes det nästan lite trivsamt.

Folk i all åldrar vimlade förbi henne, från magra småpojkar med hål på byxknäna och smutsiga ansikte, till omkringragglande suputer - men ingenstans stod hennes butler att finna, hur hon än sökte med blicken.

Plötsligt, när hon höll på att tappa modet alldeles, tyckte hon sig höra över alla röster och bruset från havet, någon som ropade hennes namn. Hon rätade på sig och lyssnade spänt, men hon hörde inget mer. Suckande sjönk hon ihop igen och fortsatte slött betrakta två kråkor som slogs om en torr brödkant. Då hörde hon det igen och nu var hon säker på det. Ett svagt ”Grace...” som kom avlägset från någonstans i mängden.

Grace for upp på fötter och spejade ivrigt ut över hamnen. Hjärtat höll på att hoppa upp i halsen av glädje när ett smalt, blekt ansikte med ängsliga mörka ögon blev synligt i massan av folk som trängdes på kajkanten.

”George!”, ropade hon överlyckligt och vinkade för allt vad hon var värd. ”George, här borta!”

Äntligen fick butlern syn på henne, men istället för att också skina upp - som Grace hade förväntat sig - vidgades istället hans ögon av skräck och han skrek något till henne.

Grace rynkade ögonbrynen och tog ner handen, men leendet falnade inte från hennes läppar.
”Vad? Jag hör inte, George, vad säger du?”, ropade hon tillbaka och ryckte överdrivet tydligt på axlarna så han säkert skulle förstå.

Det gjorde han tydligen, för han satte händerna som en tratt till munnen och skrek en gång till. Hon noterade att hans ansikte var svettigt och att hans annars så finkammade hår spretade vilt åt alla håll. Skjortan ståtade med en stor reva och hans knogar vad blodiga. Om hon inte visste bättre skulle hon ha trott att han varit i slagsmål.

”Grace! Spring härifrån Grace, de vet att du är här! Du måste fly, försvinn!”

Hon blev alldeles kall. Vad var det han sa? Vem visste att hon var här, vem jagade henne, vart skulle hon fly? Hon hade ju väntat här på honom, precis som hon skulle, vad begärde han av henne nu? Att hon skulle försvinna ännu längre bort? Lätt att säga det, när man står i en hamn, med bara vatten på alla håll och kanter! Menade han att hon skulle lämna landet, lämna Irland?

”Vart då?”, fick hon fram, men hennes röst var kraftlös och strupen kändes snustorr.

George förstod tydligen ändå, för han viftade kraftigt med händerna åt henne, en gest som tydligt sa att hon bara skulle ge sig av och det kvittade vart. Grace hade aldrig sett honom såhär förut och det skrämde henne; hela hans omsorgsfullt lagda mask av lugn och närvaro var helt rämnad och nu utstrålade hans ögon större fasa och förvirring än hos någon annan hon sett.
”Grace!”, gastade han igen och rösten skar sig av ansträngning.

Det väckte Grace ur transen och hon ruskade på huvudet för att få igång hjärnan igen. Klumpigt tog hon sig ner på marken igen, såg sig villrådigt omkring, men skönjde i dunklet bara människor och djur som tog sig fram på den smala gatan, in till olika hus och barer.

En känsla av hopplöshet översköljde henne slutligen och helst hade hon velat sjunka ner på marken och gråta ögonen ur sig. Hon kände sig helt matt. Hon visste verkligen inte vart hon skulle gå, hon kunde ingenting om skepp och hamnplatser och vart hon skulle resa för att komma i säkerhet. För allt vad hon visste, så kunde hon ju vara eftersökt på hela kontinenten. Hennes familjs förmögenhet verkade inte längre vara den gåvan hon alltid tänkt på den som.

Hennes läppar var spända som fioltrådar när hon satte sina kalla händer för ögonen och försökte samla sig. Hon kunde inte bryta ihop nu, hur lockande det än var. Hur illa läget än var, så hade George kommit för att varna henne.

Hon var tvungen att fly.
På något vis måste hon på ett säkert sätt lämna Irland utan att bli upptäckt.
Utomlands.
Hennes fingernaglar grävde sig ner i handflatan. Hon var tvungen att ta sig till England, eller kanske Wales. Brittiska Imperiet var enormt och London var makternas centrum. Det skulle inte bli några problem att gömma sig i stadens folkmassor.

När hon väl kommit dit, skulle hon hitta någonstans att bo och sända bud hem till Dublin och George om att hon var i säkerhet. Sedan skulle hon vänta på svar och fick hon inget... Nåja, då var hon ju i ett land där hon talade språket och som hon faktiskt tillhörde och hon var faktiskt dotter till en av de mest högtuppsatta männen på Irland, när allt kom omkring. Ingen skulle väl neka henne det hon ville ha.

Sådär ja. Nu började hon tänka logiskt igen.

Grace lyfte på huvudet för att få en sista skymt av sin älskade butler och känslan av trygghet, men Georges vithåriga, gängliga gestalt var som uppslukad av jorden. Än en gång var hon helt ensam.
Grace hissade upp skinnväskan på ryggen, lyfte kjolarna och började beslutsamt bana sin väg genom den illaluktande, trånga folkmassan, mot den sida av hamnen där de stora skeppen låg för ankare.

Och för första gången på hela den långa dagen, hade hon tur. Ett fartyg höll precis på att kasta ut och sjömännen och sjåarna sprang som kaniner runt det, för att allting skulle stämma när det puttrade iväg. Ingen la märke till henne, när hon kvickt som en råtta kilade uppför landgången och gömde sig bakom en trälår.
Just när hon pustande sjönk ner bakom låren och ordnade till kjolfållen så att anklarna skulle vara propert dolda, tyckte hon sig höra skrik och dova slag från kajkanten. Försiktigt stack hon näsan över kanten och kikade ner.

Tre män i kostym och höga hattar kämpade mot ett flertal kraftiga sjömän, som försökte tvinga tillbaka dem mot land. Hon hörde inte vad de skrek om, men de försökte hopplöst slå sig förbi muskelknuttarna och kämpade för att ta sig fram till skeppet som om deras liv hängde på det. En av dem, en liten satt typ, sparkade hårt till en av sina vakter på smalbenet och belönades med en rak höger, som fick honom att sätta sig pladask på ändan.

Grace spetsade öronen för att kunna urskilja bråket som pågick där nere.

”Flickan!” skrek en annan ranglig man, som var den tjockes totala motsats i kroppsperspektiv,”Vi vill bara ha flickungen, hon är ombord på skeppet, vi såg henne!”

”Här finns inte nån flicka”, fräste en av sjömännen på bred Cockney-dialekt. ”Havet e inte lämpat för småtöser, ja, inte för nån kvinna, för å va helt ärlig.”

Ilskan bubblade upp inom Grace efter detta uttalande. Vem trodde den där mansgrisen att han egentligen var?

”Hon är efterlyst”, kom det plötsligt lugnt från den tredje mannen. Sjömännen backade en aning när de fick syn på honom. Han var lång, mörkhyad och hans muskelmassa kunde mäta sig med en björns. Rösten var mycket djup och mjuk som honung. Hela hans person utstrålade makt och lugn, men människorna runt omkring skruvade obekvämt på sig, besvärade och hotade av hans närhet.
”Hennes hus brann ner i morse och det ligger på vårt ansvar att ta hand om henne nu. Jag ber er. Den här mannen – ”, han la en hand stor som ett dasslock på den magres axel, ”– är hennes butler. Den ende i hela världen som hon har kvar.”

Den ranglige figuren, som Grace aldrig förr sett i sitt liv, gav ifrån sig ett nervöst kucklande, men fann sig snabbt. Hans yviga, ljusbruna mustascher darrade. ”Åh, hennes... öh, butler, javisst, hennes butler. Det är jag det. Och jag saknar min lilla Gracie så mycket!” Hans panna glänste av kallsvett och han låtsades torka bort en tår ur ögonvrån.

”Ja e lessen, sir, men de finns inte nån flicka ombord på skeppet! Å de e försent att gå ombord nu, så va så snälla å backa! Aberystwyth väntar.”

Den flintskallige matrosen gav den ängslige mannen ett sista hotfullt ögonkast, vände sedan på klacken och hoppade smidigt upp på landgången. Med snabba steg tog han sig över däck och märkte inte ett par karamellfärgade lockar sticka upp bakom en låda i hörnet.

Grace Ó Tuathail stirrade vit i ansiktet ner i marken, obenägen att kunna röra sig.

****

Fartyget lossades och gav sig långsamt men stabilt ut på Atlanten. Himlen låg mörk ovanför och månen blickade ner på skeppets strävan att få komma ut på öppet vatten.
Det var en lugn kväll.
Vågorna slog lättjefullt mot skeppets alla sidor och i kölvattnet guppade tång och sjögräs stilla. Ett par skrattmåsar skriade avlägset i fjärran, men annars var allt rofyllt, så när som på fartygets tuffande och enstaka skratt och utrop från några ur besättningen.
Aberystwyth väntade på andra sidan Irländska sjön; slutdestinationen med löften om avkoppling och nöjen, mycket passande för den rika överklassen ombord.
Vågorna skvalpade. Måsarna skrek.
Skeppet med sin dyrbara last stävade stadigt ut i mörkret, och försvann i dimmorna.