Falla för fienden
Min hjärna vill hata
Alex P.O.V
Jag rycktes ur mina tankar av att det ringde på dörrklockan. Det måste vara Brook. Varför gör jag det här? Men ändå så gick jag ut i hallen och öppnade dörren. Där stod hon. Hon som min hjärna vill hata men mitt hjärta vill något helt annat.
”Hej…”, sa hon försiktigt och sänkte blicken. Undra om hon är lika nervös som jag är.
”Hej, kom in!” hälsade jag och klev åt sidan så att hon kunde kliva in. Hon gick in och tog av sig skorna och vände sig om mot mig och väntade. Jag började gå mot trappan och hon följde snart efter.
”Vi kan gå in på mitt rum och diskutera vad vi ska jobba med”, sa jag utan att vända sig om. Jag fick inget svar så jag antar att hon inte har något emot det. När jag eller… vi kom fram till min dörr tvekade jag men öppnade ändå och klev in över tröskeln. Brooke var inte långt efter och hon ställde sig mitt i rummet och kollade runt. Efter en lång tystnad sa hon:
”Du har bra musiksmak. Green Day är bra. Iron Maiden också.”
Jag blev lite chockad över att hon gillade samma musik som mig. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara nickade.
”Vilket tema vill du jobba med?” frågade jag för att bryta tystnaden.
”Jag vill jobba med kärlek, jag tror det är enklast. Allting handlar om kärlek så jag tror vi kan hitta på något bra med det. Men det beror på vad du tycker. Vad vill du jobba med?” svarade hon och satte sig ner på min sängkant. Jag satte mig en bit ifrån henne för att inte verka för närgången.
Jag blev lite chockad över hur enkelt hon pratade. Det blev nog hon också, för hon kollade ner i knäet och pillade på en tråd som egentligen inte fanns där.
”Jo, kärlek är nog ganska bra. Men ska vi typ ta en bild av något vi ska rita eller ska vi bara… rita?” frågade jag och kollade ut genom fönstret. Brooke sa ingenting. Jag sneglade lite på henne och såg att hon kollade på mig. Hon kollade snabbt åt ett annat håll och hon blev lite lätt rosa on kinderna. ”Det här känns konstigt…”
Hon bara nickade och en suck lämnade hennes läppar. Detta är så fel…
”Vi kanske borde fråga Mrs. Wood om vi kan byta partner..?” frågade jag osäkert.
”Det kommer hon aldrig gå med på!” svarade hon spydigt.
”Du behöver inte vara så tyken…”
”Jag!? Tyken? Jag bad faktiskt inte det här!” röt hon och ställde sig upp.
”Nej, det gjorde inte jag heller!” utbrast jag och ställde mig upp mittemot henne. Hon bara stirrade mig argt i ögonen innan hon stampade ut ur mitt rum och försvann nerför trappan. Snart hörde jag hur ytterdörren smällde igen. Bra jobbat Alex… Nu kommer hon aldrig gå med på att jobba med dig och du kommer få IG. Toppen! Men… Det var inte jag som började. Nej, det var hon som skulle vara så kaxig! Jag bara suckade och slängde mig på sängen med ansiktet mot kudden.
”Det gick inte som väntat?” hörde jag mamma säga bakom mig och jag kände hur hon satte sig ner på sängkanten. Jag mumlade någonting som jag själv inte ens hörde. ”Du kan väl ge henne en andra chans?” En andra chans? EN ANDRA CHANS?!
”En andra chans?! Det var inte jag som började slänga spydigheter ur munnen!” skrek jag och satte mig upp för att kolla mamma i ögonen.
”Nej, men du gjorde det.” jag öppnade munnen för att säga emot. ”Försök inte säga emot unge man, jag känner dig! Och man måste tänka på vad man säger när man är runt tjejer, Alex.” Jag bara himlade med ögonen och kollade åt ett annat håll.
”Himla du med ögonen bara, men om du inte tar tag i det här kommer du att sänka dina betyg och kommer inte komma in på den bildskolan du vill.”, sa mamma med den där allvarliga rösten som hon använder när hon verkligen menar något. Jag antar att jag får ge Brooke en andra chans…
”Jag försöker väl då…”
”Bra!”, sa mamma och reste sig upp. ”Då kan du ju passa på att ringa och be om ursäkt.” Jag bara kollade på mamma med en ond blick när hon lämnade rummet och stängde dörren efter sig.
Jag rycktes ur mina tankar av att det ringde på dörrklockan. Det måste vara Brook. Varför gör jag det här? Men ändå så gick jag ut i hallen och öppnade dörren. Där stod hon. Hon som min hjärna vill hata men mitt hjärta vill något helt annat.
”Hej…”, sa hon försiktigt och sänkte blicken. Undra om hon är lika nervös som jag är.
”Hej, kom in!” hälsade jag och klev åt sidan så att hon kunde kliva in. Hon gick in och tog av sig skorna och vände sig om mot mig och väntade. Jag började gå mot trappan och hon följde snart efter.
”Vi kan gå in på mitt rum och diskutera vad vi ska jobba med”, sa jag utan att vända sig om. Jag fick inget svar så jag antar att hon inte har något emot det. När jag eller… vi kom fram till min dörr tvekade jag men öppnade ändå och klev in över tröskeln. Brooke var inte långt efter och hon ställde sig mitt i rummet och kollade runt. Efter en lång tystnad sa hon:
”Du har bra musiksmak. Green Day är bra. Iron Maiden också.”
Jag blev lite chockad över att hon gillade samma musik som mig. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara nickade.
”Vilket tema vill du jobba med?” frågade jag för att bryta tystnaden.
”Jag vill jobba med kärlek, jag tror det är enklast. Allting handlar om kärlek så jag tror vi kan hitta på något bra med det. Men det beror på vad du tycker. Vad vill du jobba med?” svarade hon och satte sig ner på min sängkant. Jag satte mig en bit ifrån henne för att inte verka för närgången.
Jag blev lite chockad över hur enkelt hon pratade. Det blev nog hon också, för hon kollade ner i knäet och pillade på en tråd som egentligen inte fanns där.
”Jo, kärlek är nog ganska bra. Men ska vi typ ta en bild av något vi ska rita eller ska vi bara… rita?” frågade jag och kollade ut genom fönstret. Brooke sa ingenting. Jag sneglade lite på henne och såg att hon kollade på mig. Hon kollade snabbt åt ett annat håll och hon blev lite lätt rosa on kinderna. ”Det här känns konstigt…”
Hon bara nickade och en suck lämnade hennes läppar. Detta är så fel…
”Vi kanske borde fråga Mrs. Wood om vi kan byta partner..?” frågade jag osäkert.
”Det kommer hon aldrig gå med på!” svarade hon spydigt.
”Du behöver inte vara så tyken…”
”Jag!? Tyken? Jag bad faktiskt inte det här!” röt hon och ställde sig upp.
”Nej, det gjorde inte jag heller!” utbrast jag och ställde mig upp mittemot henne. Hon bara stirrade mig argt i ögonen innan hon stampade ut ur mitt rum och försvann nerför trappan. Snart hörde jag hur ytterdörren smällde igen. Bra jobbat Alex… Nu kommer hon aldrig gå med på att jobba med dig och du kommer få IG. Toppen! Men… Det var inte jag som började. Nej, det var hon som skulle vara så kaxig! Jag bara suckade och slängde mig på sängen med ansiktet mot kudden.
”Det gick inte som väntat?” hörde jag mamma säga bakom mig och jag kände hur hon satte sig ner på sängkanten. Jag mumlade någonting som jag själv inte ens hörde. ”Du kan väl ge henne en andra chans?” En andra chans? EN ANDRA CHANS?!
”En andra chans?! Det var inte jag som började slänga spydigheter ur munnen!” skrek jag och satte mig upp för att kolla mamma i ögonen.
”Nej, men du gjorde det.” jag öppnade munnen för att säga emot. ”Försök inte säga emot unge man, jag känner dig! Och man måste tänka på vad man säger när man är runt tjejer, Alex.” Jag bara himlade med ögonen och kollade åt ett annat håll.
”Himla du med ögonen bara, men om du inte tar tag i det här kommer du att sänka dina betyg och kommer inte komma in på den bildskolan du vill.”, sa mamma med den där allvarliga rösten som hon använder när hon verkligen menar något. Jag antar att jag får ge Brooke en andra chans…
”Jag försöker väl då…”
”Bra!”, sa mamma och reste sig upp. ”Då kan du ju passa på att ringa och be om ursäkt.” Jag bara kollade på mamma med en ond blick när hon lämnade rummet och stängde dörren efter sig.