Falla för fienden

Just like Philadelphia… Freedom means a lot to me…
Jag väcktes av ur min dvala av att min telefon ringde. Alex… Varför ringer han nu?
”Hallå?” svarade jag enkelt.

”Ehm… Hej, det är Alex. Jag vill bara be om ursäkt för mitt beteende innan. Det var ganska… omoget.” jag blev faktiskt chockad över att han bad om ursäkt.

”Oh, okej… jag får väl också säga förlåt för att jag skrek så på dig.” svarade förvånad över vad jag nyss sa. ”Alltså det är ju inte så att jag inte vill jobba med dig, för det… alltså… åh! Du fattar?”

”Ja, jag förstår hur du menar. Men vi kan väl försöka igen?” jag hörde osäkerheter in hans röst.

”Ja, visst det kan vi göra. Ska vi träffas i parken om en halvtimme?” jag knep ihop ögonen och håll andan och väntade på ett svar.

”Visst. Vi ses då!” jag kunde andas ut. Innan jag hann svara så hade han redan lagt på. Jag förstår egentligen inte varför jag ger mig in på detta. Hur kommer det sig att Alex faktiskt jobbar med mig utan protester..? Eller ja, nästan utan i alla fall.
27 minuter senare stod jag på bron i parken och väntade på att Alex skulle komma. Han kommer säkert inte att komma… precis då så kände jag att någon knackade mig på axeln. När jag vände mig om stod Alex där med sina guldbruna ögon och ett snett leende på läpparna. Jag kunde inte låta bli att le. Han kom.

”Heej.” kunde jag klämma fram.

”Hey.”, sa han med det där sneda leendet och satte sig ner på en av bänkarna som fanns på bron. Jag satte mig ner en bit ifrån honom och kollade ner i mitt knä. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste ju inte ens hur vi skulle arbeta!

”Jag har tänkt lite…” började han sakta. ”Vi har ju valt att jobba om kärlek. Så igår satt jag och tänkte lite, så kom jag på en bild som jag gillade… och… det… två personer som håller hand framför en solnedgång. Så står dem precis vid vattenkanten.”, jag bara stirrade på honom. I mitt huvud såg bilden perfekt ut. ”Fast du kanske inte gillar idén.” tillade han snabbt.

”Det låter jättebra!” slängde jag ur mig utan att tänka. Hans mungipor drogs uppåt i ett leende. ”Men… ska vi ta ett kort så vi kan måla av det eller ska vi bara måla från fantasin? Det kan bli ganska svårt, för vi har säkert lite olika bilder om hur den ser ut.” Han bet lite på sin piercing som han hade i underläppen. Det såg ut som att han tänkte. ”Vilka ska vi då ta kort på?” frågade han tyst. Jag bara ryckte på axlarna. Egentligen vill jag att vi ska göra det. Jag vill att Alex ska hålla i min hand och ingen annans.

”Kanske kan… vi göra det?” frågade jag tyst och kollade ner på mina händer. Det gick ett tag utan svar så jag kollade försiktigt upp. Han log det där sneda leendet som gör att mitt hjärta smälter varje gång jag ser det. Han nickade och kollade sedan ut över vattnet. Det gick ett tag utan att vi sa något till varandra. Efter ett tag kände jag att Alex kollade på mig. Jag vände mig och kollade frågande på honom. Han sa ingenting utan lutade sig framåt och pressade sina läppar mjukt mot mina. Hela jorden stannade. Det fanns inget annat än just vi två just där. Snart bröt vi kyssen. Jag vågade inte öppna mina ögon för att jag var rädd att det var en dröm och jag ville absolut inte att den skulle ta slut. Men tyvärr som allt annat så tog även detta slut. Nu var det dags att få ett slut på det här.

”Alex… förlåt för… allt. Förlåt för att dumma saker jag har sagt och gjort jag-” jag blev avbruten av ett par läppar mot mina.

”Det är okej Brook… jag har också varit ett svin så vi behöver inte be om ursäkt… okej?”

”Okej…”, sa jag och log. Han la sina armar runt min midja och drog mig tätt intill hans kropp. Jag tog ett djupt andetag och la mitt huvud på hans axel och kysste hans hals. Allt var perfekt.

”Jag måste gå nu…” viskade han i mitt öra. Jag släppte taget om honom och klev ett stag bakåt. Han tog försiktigt tag i min hand och kysste mig mjukt.

”Hejdå, vi ses imorgon?” frågade jag försiktigt.

”Självklart, men jag måste gå nu… vi ses.” sa han med ett leende och kysste mig igen innan han började gå hemåt. Jag stod kvar på bron ett tag och bara kollade efter honom när han gick längs vägen i parken. Till slut kunde jag inte se honom längre och det var först då som jag förstod att jag faktiskt hade kysst Alex… Alex Brody av alla människor på hela jorden.
Sakta började jag gå hemåt. Tankarna cirkulerade runt i huvudet på mig. Djupt nere inuti mig visste jag att detta inte skulle sluta bra. Det som hände nyss är ju något som egentligen bara händer i filmer. När jag var vi ytterdörren där hemma så vibrerade det i fickan. Ett sms. Jag väntade med att ta upp mobilen ur fickan tills jag kom in. Jag hann knappt ta av mig mina skor förens mamma var ute i hallen.

”Så, hur gick det!?” frågade hon uppspelt.

”Bra.”, sa jag snabbt och sprang uppför trappan och in på mitt rum för att läsa smset. Det var från Alex.
Fest hos Zac kl 7, häng på?
Fest… vill jag gå på fest? Med Alex..? Innan jag hann tänka klart hade kladdat ner ett svar.
Visst, hämta mig kvart i!
Jag kollade på klockan. 5.59. Damn… jag skyndade mig som en jude och tog en snabb dusch och torkade håret. Jag drog snabbt fram en outfit som jag tog på mig.

6.16. Jag plattade håret snabbt och lätt och började sen på sminket. När jag hade dragitt sista draget med mascaraborsten så plingade det på dörren. Jag skyndade mig ner för trappan, vilket inte var så lätt med skorna som jag hade valt.

”Jag sticker på fest hos Zac, jag är hemma kl 12” skrek jag till mamma.

”Hos Zac?!” hörde jag från vardagsrummet.

”Ja! Jag har telefonen med mig!” ropade jag och skyndade mig ut genom dörren så snabbt att jag nästan krockade med Alex.

”Hey! Haha, ta det lugnt…” skrattade han. ”… snygging!” la han till efter att han hade granskat mig från topp till tå. Jag log mot honom och la mina armar runt hans hals.