Kill Your Darlings

Frank Reigh lät påken dingla nonchalant i handen. Han spände ögonen i den magra, nervösa figuren framför sig.
”Kom igen, Georgie”, grinade han. ”Var har din samarbetsvilja tagit vägen? Berätta bara var flickan är och så kommer allting vara över fortare än du anar.”

Butlern rätade ut sig i hela sin imponerande längd. Hans grå hår stod som en sky runt huvudet och kläderna var, minst sagt, oordnade – men hans värdighet gick inte att ta miste på.

”Mr. Reigh, jag är rädd för att jag inte har den information ni söker”, sade han lugnt. “Grace är död, precis som resten av familjen Ó Tuathail.”

Reighs fula leende slocknade. Han tog ett stadigt tag om träpåken med högerhanden, och hötte åt George med den vänstra.
”Hon lever, din gamle dåre!” fräste han ljudligt. ”Jag vet att du såg mig lämna huset, så tror inte att du kan komma härifrån med livet i behåll! Men berätta var hon är, så kanske jag skonar dig!”

George fnös. “Du har inte mod nog, Reigh. Du är en feg kruka och det har du alltid varit!”

“Det ska vi nog bli två om, Georgie”, hotade Reigh. Han svingade sin påk i luften och lät den landa med en ljudlig duns på butlerns vänstra axel.

George lät höra ett högt stön, men blev snabbt avbruten av fler slag mot huvud, mage och rygg. Efter vad som verkade flera timmar skrek hans kropp om nåd, och han kunde inte längre stå emot:
”Sluta, din djävul, sluta! Hon lever, hör du mig?” klagade George. “Jag vet inte var hon befinner sig just nu, men vi bestämde att mötas vid hamnen.”

Reigh stannade mitt i ett slag. Han hånflinade.
”Klyftigt drag, gubbstrutt.” Han slängde träpåken åt sidan. ”Och som tack för din hjälpsamhet, så tänker jag låta dig leva! Kanske tar skammen livet av dig istället, utan att jag ens behöver lyfta ett finger.”

George tog sig upp på armbågarna och förbannade sin egen svaghet. Han såg ner i marken som var fuktad av saliv, svett och tårar. Hans knogar var röda och såriga efter dåliga försök att försvara sig, och över hela kroppen kunde han känna blåmärken börja slå ut som blommor om våren.

Reigh skrattade plötsligt rått, och George vände huvudet ditåt. Reigh tittade ner på honom ur ögonvrån, skrattade till igen och puttade till Georges armbåge så att denne föll tungt i marken.
”Vet du, jag minns hur du brukade gå omkring arm i arm med flicksnärtan. Du var lika stolt över den där snorungen som om hon varit ditt eget barn.”

George tryckte sig mot marken i plötslig smärta som inte hade något med misshandeln att göra.

”Så, i grund och botten”, fortsatte Reigh obarmhärtigt, “om det verkligen var så du kände”, han vände sig om för att stirra triumferande in i Georges ögon, “så förrådde du nyss din egen dotter.”