Kill Your Darlings

Skeppet skakade till. Hela skrovet darrade av ansträngning när fartyget långsamt gled in Aberystwyths hamn.

Grace hade gömt sig bakom några stora tunnor uppe på däck där det var väldigt svårt att få syn på henne. Hon iakttog besättningen när de rusade runt i obekanta, märkliga mönster som ändå verkade vara, på något sätt, regelbundna. Vad de nu än sysslade med, så var det uppenbart att det var kaptenen, som röt ut order till höger och vänster, som styrde deras arbete – även om hans ordval var en aning färgstarka för Graces smak.

Tillsist stötte skrovet i alla fall emot kajen så att allting på däck rasade omkull. Besättningsmännen viftade med armarna i försök att hålla balansen och kaptenens ord blev ännu fulare, så Grace antog att den här situationen inte tillhörde vanligheterna.
Linor och rep kastades överbord, skeppet förtöjdes vid kajen, och efter vad som kändes som en evighet var det slutligen det rika adelsfolkets tur att gå nerför bryggan och iland. Grace betraktade alla noggrant, räknade dem tyst för sig själv, och när hon kommit till ungefär hälften av passagerarna, tog hon sats.

Med en hård knuff fick hon en av tunnorna att glida ifrån hennes gömställe, ramla omkull, och rulla bort mot kön av avstigande resenärer. Hastigt slet hon åt sig axelremsväskan, hoppade över de omkullfallna herrarna och damerna, och praktiskt taget flög nerför bryggan. Under allt tumult var det ingen som la märke till en ovälkommen liftare med karamellfärgade lockar och ett panikslaget ansiktsuttryck.

Hon hade hunnit halvvägs i säkerhet nerför bryggan när hon hörde en barsk mansröst gorma:
”Stoppa henne! Hon e en fripassagerare! Ta fast henne, nån!”

Grace tvärstannade. Rädslan kramade hennes hjärta och gjorde det svårt att andas. Hon såg mannen komma rusande mot henne med ilsken uppsyn, och han hade nästan hunnit fram innan hennes hjärna plötsligt började fungera igen. När hans hand försökte sluta sig runt hennes överarm ruskade hon instinktivt av sig den. Han sträckte sig efter henne igen – men den här gången var det en annan hand som oväntat slog bort hans grepp.

Grace vände sig häpet om och befann sig plötsligt i ögonnivå med en byst. Bokstavligen talat, det vill säga, för hennes näsa var precis framför en djup urringning.

En svag rodnad kröp upp för Graces hals när hon märkte hur vågat klädd den kurviga kvinnan framför henne var. Hade människan ingen skam i kroppen? Men ett ansikte med klara, blåa ögon och omgivet av ljusa lockar tittade så vänligt ner på henne, att Grace för ett ögonblick kände sig aningen lugnare.

Flickan, som såg ut att vara i Graces ålder, fäste blicken på den ilskne sjömannen och fyrade av ett bländande leende. ”Ni får ursäkta min kusin, sir, hon har en tendens att vandra omkring. Hamnen är ett av hennes favoritställen, olyckligtvis.” Rösten var mjuk som honung.

Det tog ett ögonblick innan Grace insåg att hennes mun hängde på vid gavel och hon drog ett djupt andetag för att automatiskt protestera, men flickan körde diskret in en skarp armbåge i sidan på henne och Grace tystnade tvärt. Hon hade ingen aning om vad som pågick, men det verkade utveckla sig till hennes fördel. Bäst att spela med.

Den storvuxne matrosen, märkte Grace nu med en stöt av igenkännande, var samme man som så ihärdigt hävdat att det minsann inte fanns några kvinnor ombord på fartyget. Vad säger du nu då, din store buffel? tänkte hon triumferat. Mannens ansiktsuttryck hade emellertid mjuknat något när han lät blicken svepa över den längre kvinnans gestalt vid Graces sida.

”Så du menar asså att flicksnärtan här e en släkting till dej?” Han tänkte inte ge sig än. ”Vet hon om att de e straffbart att vistas olovandes på skepp? Allt ja behöver göra e att anmäla de här…” Han lät meningen hänga oavslutad i luften mellan sig själv och den ljushåriga skönheten och utmanade henne med blicken. Kom igen då, försök övertyga mig.

”Åh nej, jag är säker på att hon inte har varit med på själva färden, sir. Ni förstår, hon lider av en otrolig sjösjuka. Spydde som en katt hela vägen från Dover till Calais och tillbaka igen förra sommaren. Såg ut som ett spöke, gjorde hon, med utstickande ögon och kritvit hy…”
Flickan pladdrade på och gjorde då och då kast med huvudet så att den ljusa hårmanen flög och tryckte ihop bysten ännu mer så att sjömannens blick vandrade ner dit mer än ett par gånger.
Grace stod och vägde nervöst från fot till fot och försökte se lagom generad och bortkommen ut, vilket visade sig – med tanke på det tillstånd hon befann sig i – inte vara någon större utmaning. Hon kände sig oerhört snurrig och vilsen.

När Graces beskyddare drog efter andan mitt i en redogörelse om Graces ”lite klena förstånd”, skyndade sig den bufflige sjömannen att avbryta henne.
”Jag förstår nu, ma’am, att de hela e ett fullständigt misstag, å de e fullkomligt mitt fel. Vi glömmer hela saken.”

Plötsligt blev hans leende inställsammare och han tog menande ett steg närmare den unga kvinnan.
”Va säjs som att vi går till ett lite mer avskilt ställe, så att ja kan gottgöra er.”

Det var mer ett staterande än en fråga. Kvinnan log brett tillbaka, strök med fingret längs hans solbrända överarm och viskade något i hans öra. Sjömannen flinade och visade upp en rad halvruttna tänder innan han bugade kort och försvann tillbaka mot skeppet.

”Vad sa ni till honom?” utbrast Grace innan hon kunde hejda sig.

Flickan vände sig om och ryckte obekymrat på axlarna. ”Ingenting särskilt. Men han kommer inte att besvära dig någon mer gång.” Än en gång det där bländande leendet – men den här gången hann Grace uppfatta en kort glimt av något annat i hennes ögon. Sorg?

Graces huvud surrade av miljontals frågor, men innan hon hann öppna munnen för att släppa ut någon, krokade blondinen helt frankt sin sidenbeklädda arm i Graces egen smutsiga och spatserade iväg från hamnen. Irländskan hade inget val än att låta sig dras med.

”Titta inte på någon”, uppmanade flickan henne lågt i hennes öra. ”Låtsas att du är med mig. Sträck på dig lite bara och skjut bak axlarna. Just så, ja.”

”Skjut bak axlarna”? Grace frynte på näsan. Vad i helvete var det som pågick? För trött och för förvirrad för att ifrågasätta lydde hon likaväl och hoppades på att snart få en förklaring.

När de hade kommit lite i utkanten av hamnen, drog flickan med Grace runt ett skjul och nästan knuffade ner henne på en låg tunna som stod lutad mot väggen. Nu kände Grace att det gick för långt.
”Hör nu, ni kan inte bara-”, började hon ilsket, men den blonda flickan avbröt henne abrupt.

”Jag måste härifrån”, sa hon andfått och sjönk ner på marken framför tunnan. Grace häpnade ännu en gång över hennes direkthet. ”Jag kan inte stanna här. Hade tänkt ge mig iväg direkt, men när jag såg dig bli jagad av den där mannen var jag tvungen att ingripa. Jag har själv spelat din roll i liknande situationer. Dessutom…” Hon synade Grace noga uppifrån och ner, ”… ser du inte så pjåkig ut. De hade nog gillat dig. Lite mager, kanske, men med rätt kläder så möjligen…” Den unga blondinen drog ett djupt andetag och slöt ögonen. När hon öppnade dem igen, brann de med en beslutsam glöd. ”Jag ska till London. Jag är helt ensam. Du ser verkligen ut att vara helt ensam. Följer du med mig?”

Grace stirrade på henne. Hade hon en skruv lös? De hade träffats för mindre än tio minuter sen och nu försökte hon övertala Grace att följa med en fullständig främling på en resa genom halva landet. Det måste vara en bluff; det fanns ingen annan förklaring. Så fort de kommit halvvägs, skulle den blonda flickan säkert lura av henne allt hon ägde och lämna henne övergiven.

Följa med? Inte en chans.

Grace reste värdigt på sig. ”Jag är hemskt ledsen, men jag är inte intresserad. Ni ska ha stort tack för att ni hjälpte mig innan, men nu skulle jag vilja fortsätta. Ursäkta mig.”

Hon samlade ihop kjolarna och började stega iväg mot en krog. Den unga flickan tittade upp på henne, nästan med ett förundrat uttryck i ansiktet. ”Är du irländska? Men det är ju… Du är här helt ensam, eller hur?”

Grace svarade kort: ”Ja.”

Kvinnan reste på sig och såg ivrig ut. ”Det finns ett ställe i London som tar emot irländare. Det är sällsynt, ska du veta. Ett litet hotell mitt i centrala stan. Inte särskilt uppskattat av överklassen, men de ger mat och husrum i utbyte mot att man jobbar i köket eller i receptionen, vilket som passar en bäst. Vi skulle kunna ha sällskap dit, jag är ändå på väg mot Royal Victoria Hall.” Hon rodnade lätt. ”Jag är skådespelerska, förstår du.”

Grace tvekade. Det lät härligt och för bra för att vara sant; det var allt hon behövde för att kunna komma på fötter. Men tänk om hon blev lurad… Å andra sidan verkade flickan bakom henne inte vara den skurkaktiga typen. Inte särskilt stark heller; skulle hon försöka något, skulle Grace nog kunna övermanna henne.

Grace suckade. Hon hade mycket att förlora, men chansen var för god för att kunna struntas i. Med ett uppgivet stön vände hon sig tillbaka mot den unga kvinnan.
”Vi säger väl så. Jag följer med.”

Flickan fullkomligt strålade och något inom Grace viskade att det här var rätt väg att gå. Hon räckte fram handen. ”Grace Ó Tuathail.”

Flickan tog den. ”Ellie Jones. Men om du ska kunna resa genom England, vännen, måste du nog släppa det efternamnet. Väcker för mycket misstankar. Vad sägs om…” Hon funderade ett kort slag. ”Grace O’Toole?”

”Verkligen inte!”, utbrast Grace förfärat. ”Ó Tuathail är ett urgammalt familjenamn som jag inte har för avsikt att släppa, särskilt inte nu när jag är den enda– ” Hon avbröt sig tvärt och svalde. ”Jag tänker inte byta mitt namn”, avslutade hon lamt.

”Nog är du överklass alltid” sa Ellie glatt och satte handen på en kurvig höft. ”Nåväl, du får som du vill. Tids nog inser du säkert vad som krävs. Men vad säger du? Ska vi ge oss av genast?”

Innan Grace hann öppna munnen, började Ellie trava iväg bort mot landsvägen. Solen fick hennes hår att glänsa som guld. Grace betraktade det en aning avundsjukt innan hon skyndade efter.

”Och du, gumman” hojtade Ellie över axeln, ”det är nog bäst du börjar prata som en riktig engelska. Den där tjocka, irländska accenten är fullkomligt avskyvärd!”