Kill Your Darlings

Landsvägen som löpte genom Oxford låg öde.
Inte ens en bris drog genom lövkronorna och fick löven att dallra; det var fullständigt vindstilla. Månen lyste vit och full på den mörka natthimlen och kastade sitt silvriga ljus över landskapet.

Det är alltid som mörkast innan gryningen.

Hade någon haft vägarna förbi i det ögonblicket, hade de kunnat få se en buske som trots det stillastående vädret, skakade och rasslade. Då och då kom låga mummel och kvävda svordomar svävande genom luften från det tjocka buskaget.
Plötsligt hördes ett omisskännligt, utdraget, pipande ljud som sakta mattades av.

Ett ögonblicks, lamslagen tystnad.

Sedan reste sig en gänglig gestalt häftigt ur dess täta lövverk och tog ett språng ut på grusvägen.
”Det var droppen, jag har fått nog! Jag kan stå ut med svajande sjögång som får även den bäste att kräkas i sin finaste hatt, jag har inga som helst problem med att sova ute i det fria och vakna av att en vildkatt bestämt sig för att min arma näsa är den perfekta tuggleksaken; jag kan till och med stå ut med kvinnoliknande varelser insmorda med Gud-vet-vad som sticker tungan i örat på mig och undrar med mörkare röst än jag själv hur mycket min ’beniga ända tar i timmen’; MEN – ” han stack ut ett darrande, anklagande pekfinger riktat mot någon bakom busken ” – jag VÄGRAR spendera en enda minut till bredvid den där svettiga, oputsade, stammande GASBOLLEN!”

Figuren drog djupt efter andan för att hämta sig och rätade ut ryggen så den knakade högljutt. Han spottade eftertryckligt på marken och började vandra omkring i cirklar för att få ut blodet i sina märkbart stela ben. Bakom honom reste sig ännu en mansgestalt ur busken, men den här nådde knappt sin skranglige motsvarighet till bröstet och hans midja kunde liknas vid en livboj.

Fetknoppen trampade nervöst på stället och blickade oroligt upp på den längre mannen.
”F-f-förlåt, Ch-Charlie, förlåt! Jag lovar att inte gö-göra om det, m-m-men jag sa f-f-faktiskt att jag i-inte tåler sviskon! M-magen min kan bara inte ha-hantera dem!”

“Du och dina jävla sviskon!” fräste Charlie irriterat och den tjocke slog skamset ner blicken. ”Om du nu inte tål dem, varför satte du då i dig tre hela påsar, din korpulente idiot? Va? Försöker du gasa ihjäl oss, eller?!”

“Nu räcker det.”

De båda männen hukade instinktivt till när en tredje gestalt, lång och respektingivande, reste sig ur buskarna och tog ett kliv närmare dem. Hans befallning hade varit lugn och sansad, men hade samma effekt som om han hade vrålat ut den för sina lungors fulla kraft.
”Som ni två kanske minns så vi utsända hit av en anledning. Vi har ett uppdrag att utföra, och om vi misslyckas med det så kommer det att stå oss dyrt. Mycket dyrt.”

Han betraktade dem med ett kusligt lugn och när han insåg att han hade deras fulla uppmärksamhet, fortsatte han stillsamt:
”Så vem är den lycklige kandidaten? Det är ju bara fråga om en enda liten tös, när allt kommer omkring. Det kommer inte krävas mer än en man; endast en. Blir det du, Edwin?”

Den tjocke mannen såg ut som han skulle svimma när hans svarte, muskulöse kumpan vände sin blick mot honom. Hans krumma ben skakade okontrollerat och han försökte stamma fram ett svar, men fick bara ut: ”Mmm-m-m-aa mm-m-m…”

”… Eller kanske du, Charlie?” avbröt jätten och lade fromt huvudet på sned när han betraktade den magre mannen, vars ögon vidgas en aning.

”Åh. Jaha. Jo, hrm, mr Deveraux, jag ska inte… jag menar; jag har inte… Hur? Eller, eh, tror ni verkligen att det är nödvändigt att... öh, att...”

Hans röst tonade sakta ut när afrikanen stirrade stint in Charlies ögon, utan att ändra en min. Sekunderna tickade förbi, men den storvuxne mannen släppte inte honom med blicken; han blinkade inte ens. Hans armar, tjocka som trädstammar, var korsade framför bröstet. Mot sin vilja började Charlie snart känna sig yr, nästan hypnotiserad, och kunde inte slita blicken från sin motståndares ögon som lyste mjölkvita i mörkret.

Efter vad som kändes som en evighet drog Deveraux ett djupt andetag genom näsan och bröt långsamt ögonkontakten. Den magre mannen kände sig som en jordekorre som nyss blivit benådad av ett rovdjur. Kallsvetten forsade nerför ryggraden och han gjorde allt för att kämpa mot impulsen att dra en lättnadens suck.

”På det viset.” Den mörkhyade mannen backade ett steg. ”Jag är snart tillbaka.”

Han drog sig tillbaka ännu ett ljudlöst kliv och plötsligt var han uppslukad av mörkret. Inga fotsteg eller andetag hördes i den stilla, fuktiga natten. En ugglas avlägsna hoande var allt som bröt tystnaden.

Spänningen blev för mycket för Edwin. Hans darrande ben vek sig under honom och han for till marken med ett dämpat stön. Klumpigt halade han fram en näsduk ur bröstfickan och torkade sin genomblöta panna.
”V-vart tror du han t-tog vägen, Ch-Charlie? Va? Han k-k-kan ju inte bara lä-lämna oss här, mitt ute i ingenstans, k-kan han det? Va?”

Charlie stirrade in i mörkret med halvöppen mun.

”Ha-han är s-som ett spöke, jag har alltid sagt att han är s-som ett s-s-spöke, har jag inte det, Ch-Charlie? Fast svart istället för vit, s-såklart...”

“Var i himlens namn tog han vägen?!” utropade den gänglige mannen helt utan förvarning, vilket fick Edwin att studsa till av förvåning. ”Han kan inte bara försvinna i tomma intet som rök, det är för fasen inte logiskt!”

Charlie andades kraftigt och sjönk sedan långsamt ner på marken bredvid sin korpulente vän, fortfarande stirrande ut i intet. De satt båda tysta en stund och betraktade himlen som sakta började bli ljusare och sen anta fantastiska nyanser i lila, rosa och guld. Den kyliga morgonbrisen svepte över dem och fick grässtråna att vaja fridfullt i vinden.
I ett närbeläget träd hördes dagens första fågelkvitter.

Ett högljutt knorrande bröt plötsligt den fridfulla tystnaden. Edwin tittade ner på sin bastanta mage och sneglade sedan på Charlie, som vilade hakan i handflatan och glodde med glasartad min mot horisonten. Edwin anlade ett oskyldigt ansiktsuttryck och harklade sig försiktigt.
”Eh, Ch-Charlie? Jag skulle uppskatta att d-det s-snart är dags för f-frukost, t-tror du inte det?”

Charlie ryckte till, grymtade och nickade bort mot en väska som stod lutad mot busken. Med stor möda hasade Edwin fram till den, knöt upp öppningen och kikade girigt ner. Han betraktade innehållet ett tag och sedan kröp ett flin fram på hans läppar. Han tittade upp.
”Jag a-antar att vi ha-har inte några sviskon över, dådå?”

“Äh, håll truten!”